Skyscraper
You can take everything I have,
You can break everything I am,
Like I'm made of glass,
Like I'm made of paper.
Go on and try to tear me down.
I will be rising from the ground,
Like a skyscraper.
En inre stress. Svår att släppa taget om. Borsta bort från axlarna. Jag har aldrig varit här förr.
Det skrämmer mig. Det är totalt nytt. En längtan om att leva och göra rätt för sig. Ingå i samhället
och dra sitt strå till stacken. Arbeta. Kunna betala med egna pengar. Leva som en "normal" person.
Ett vanligt mamma/son liv. En längtan blandad med skräck. Jag har aldrig varit här. Vad händer
med oss sen? Vad händer med mig då? Jag vill det här. Ta mina egna steg, stå på egna fötter.
Med all min framgång kommer alltid tvivel. Har vant mig vid att aldrig få gå framåt utan tankar bakåt.
Blir man lyckligare sen, när man drar sitt strå till stacken? Jag hoppas det. Jag är rädd för att det
ska knäcka mig. Bräcka mig. Att leva ute i världen, bland alla andra. Utanför bubblan.
Men det är dags. Att leva. Acceptera sig själv. Välja lycka. Livet blir inte alltid så som man trott.
Hade jag gissat för några år sen så hade jag inte befunnit mig här nu. Nu är jag här...
Ett steg i taget och jag ska också klara av det här. Livet. På något vis så känns det som om det är
nu det börjar. Första ordentliga backen i en berg och dal-bana. Sen går allt av bara farten.
Jag vet bara inte hur man förbereder sig. Kommer kännas som en kollision med en bergsvägg.
Varje litet steg leder framåt. Får klappa mig själv på axeln. I can do it. Jag har kommit såhär långt.
Samlar ihop ord och känslor. Mental förberedelse för ett inlägg jag känt behov av att skriva länge.
Som behöver spottas ur. Det byggs upp. Jag vet inte hur länge det kommer dröja innan jag kan
vara färdig med det, göra mig av med det, bit för bit. Det har redan tagit mig många år att komma hit
till denna punkt då jag vill öppna upp det såret för att kunna läka igen. Någon dag. Mental förberedelse.
Wish me luck.
You can break everything I am,
Like I'm made of glass,
Like I'm made of paper.
Go on and try to tear me down.
I will be rising from the ground,
Like a skyscraper.
En inre stress. Svår att släppa taget om. Borsta bort från axlarna. Jag har aldrig varit här förr.
Det skrämmer mig. Det är totalt nytt. En längtan om att leva och göra rätt för sig. Ingå i samhället
och dra sitt strå till stacken. Arbeta. Kunna betala med egna pengar. Leva som en "normal" person.
Ett vanligt mamma/son liv. En längtan blandad med skräck. Jag har aldrig varit här. Vad händer
med oss sen? Vad händer med mig då? Jag vill det här. Ta mina egna steg, stå på egna fötter.
Med all min framgång kommer alltid tvivel. Har vant mig vid att aldrig få gå framåt utan tankar bakåt.
Blir man lyckligare sen, när man drar sitt strå till stacken? Jag hoppas det. Jag är rädd för att det
ska knäcka mig. Bräcka mig. Att leva ute i världen, bland alla andra. Utanför bubblan.
Men det är dags. Att leva. Acceptera sig själv. Välja lycka. Livet blir inte alltid så som man trott.
Hade jag gissat för några år sen så hade jag inte befunnit mig här nu. Nu är jag här...
Ett steg i taget och jag ska också klara av det här. Livet. På något vis så känns det som om det är
nu det börjar. Första ordentliga backen i en berg och dal-bana. Sen går allt av bara farten.
Jag vet bara inte hur man förbereder sig. Kommer kännas som en kollision med en bergsvägg.
Varje litet steg leder framåt. Får klappa mig själv på axeln. I can do it. Jag har kommit såhär långt.
Samlar ihop ord och känslor. Mental förberedelse för ett inlägg jag känt behov av att skriva länge.
Som behöver spottas ur. Det byggs upp. Jag vet inte hur länge det kommer dröja innan jag kan
vara färdig med det, göra mig av med det, bit för bit. Det har redan tagit mig många år att komma hit
till denna punkt då jag vill öppna upp det såret för att kunna läka igen. Någon dag. Mental förberedelse.
Wish me luck.