Flashiie

 

Det finns ett glapp i historien. Ett tomrum som jag tror jag behöver tala om. Det har skrapats på ytan vid två tillfällen för första gången någonsin, på kort tid. Myndigheter. De fick mig att gå tillbaka i livshistorien, i huvudet. Men jag sa "Det där vill jag inte prata om".

Jag läser min egen blogg ibland. Går tillbaka, läser om. Jämför ord. Ser på utvecklingen, på resan. Som ett minnesalbum med ord. Jag inser att det finns ett glapp i historien. Det finns några inlägg omkring februari-mars 2009, där ingenting nämns, som att jag förnekar. Skjuter undan. Gjorde mitt bästa för att bara överleva då. Men ingenstans nämns det att jag då för första och enda gången i mitt liv försökte att dö. Att jag ville dö. Jag hade för avsikt att inte finnas mer. Det finns dokumenterat någonstans i mina journaler. Som en notering. Som en underrubrik. Något att ha med i beräkningarna. Men inte förrän nu, sex år senare frågar dem om det. Inte förrän nu är det någon som uttalar det. Jag finner det märkligt. Jag vill fortfarande inte prata om det, men jag vill skriva.

 

 

Ångesten var mer påtaglig än innan. Jag klättrade på väggarna. Ensam i mitt hem som kändes mer som en bur. Jag var ett fångat djur och jag såg ingen annan utväg. Jag hade hela livet sett till att ha människor omkring mig som jag var beroende av. De var livsviktiga, livsuppehållande. För jag ville inte leva för mig själv. Några veckor innan så hade en kärleksrelation tagit slut. En som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Konstigt nog en av dem som hade minst av känslomässigt innehåll. Fanns ingen riktig mottagare för all min svärta. Men han gjorde poesi av min misär. Han höll mig i handen och målade teckningar vid frukostbordet. Det var någonting med honom som fick mig att bli förtrollad. Som aldrig innan. Kanske var det att hans närhet inte var kvävande. Kanske var det att han inte tog initiativ för ofta till närhet och intimitet som gjorde att jag inte blev rädd. Han krävde inte så mycket. Relationen sprack, av hundra anledningar eller kanske bara en. Idag spelar orsakerna mindre roll. Men när relationen gick förlorad så tappade jag allt. En dag i början av år 2009 var jag som fången i mitt hem. Rastlöshet, ångest. Jag klättrade på väggarna och trots att staden brusade utanför, bilarna åkte i snöslask, och trots att världen levde så kände jag mig ensam i den ensligaste av världar ändå. Det skrämmer mig idag att jag verkligen inte såg någon annan utväg. Att jag hängde mitt liv på en späd, sprallig kille, och att när han lämnade mig kändes allting meningslöst. Jag minns att tankarna funnits med mig en tid. Att känslan av att förlora livlusten hade fått eskalera under flera dagar. Jag antar att jag den här dagen inte längre orkade vara stark. Var så oerhört frestad att bara få ge upp. Inte bara på grund av den förlorade kärleken, givetvis. men för att det var droppen som fick bägaren att rinna över tillslut. Jag längtade till det sista andetaget.

 

Vatten för mig är en flykt. Att omge mig av kakel i ett våtrum är det närmsta jag kommit en fristad under många år. Det är någonting med vattenstrålarna som lugnar mig, och som samtidigt vaggar mig och påvisar att det är okej att gråta. Att där kan jag släppa allt. Det kommer rinna av. Så jag flydde ned i badkaret. Jag satt i flera timmar under duschstrålarna. Livslusten sipprade ut i vattnet, försvann ned i avloppet. Tills den sekunden jag var övertygad om att allt runnit ut, då satte jag i ploppen. Karet fylldes. Jag minns att jag svalde tabletter. Jag minns inte hur många. Det spelade ingen roll. För även om de inte hade någon effekt så skulle jag vara stark en sista gång. Dem skulle bara vara som en värkande egg i bröstet innan jag klev in i slagfältet där inga överlevande skulle finnas kvar. När karet var fyllt till den punkten att det nästan rann över så stod världen still för en stund. Alla ljud runtomkring tystnade. Jag rättade till en badanka på badkarskanten. Sen dök jag.

 

Jag hade lekt med tanken förut. Tänk om man skulle... Vad skulle hända? Jag ville vara bortdomnad vid det här laget. Ville inte ha en tankeverksamhet som höll mig vaken. Men mina tankar var vakna. Hela min kropp levde och skälvde när ryggen lutade mot bottnen. Jag minns den sprängande värken i bröstkorgen när hulkningarna började. När kroppen skrek efter syre. Jag minns de bultande ögonlocken, den krypande känslan i benen. Händerna för ögonen, för ansiktet. För att hindra omvärlden från att se ned på mig. Bröstkorgen imploderade. Hårt. Gång på gång. Jag tänkte att det var en lek. Jag skulle hålla andan så länge jag bara kunde. Det var det enda sättet att få slut på ångesten, meningslösheten. Jag hade aldrig föreställt mig att det fanns så mycket kamp kvar i kroppen. Jag känner stundtals skuld för alla dem ansikten som inte dök upp på min hornhinna därefter. Jag känner mig ibland som en värdelös människa som inte hade alla dem jag älskar i åtanke. Men den enda jag plötsligt kunde se framför mig var min mamma.

Jag kastade armarna över karet. Vimmelkantig. Yr. Huvudet ovanför ytan. Hängde mig över kanten. Kräktes våldsamt. Fick knappt luft till mina lungor. Tabletterna simmade runt i en vattenpöl på golvet.

 

 

Idag är minnet diffust över hur resten av dagarna var därefter. I vilken följdordning allting skedde. Selektivt minne. Har sorterat ut de bitar som smärtat mest. Som bara var ett steg i riktningen bort från självmordsförsöket. Det var en intensiv känslomässig resa. Ett fragment av min livshistoria som är det där glappet. De där orden som jag aldrig tycks ha riktigt yttrat. En osynlig fas som jag slätar över med sorg över en förlorad kärlek, med ilska över att bli lämnad ensam. Men från krossad kärlek till att vara på väg upp så var det en hel del annat som försiggick. Jag har idag väldigt svårt att förstå hur jag tänkte när livet sedan tog den sväng som det gjorde. Jag har svårt att förstå hur jag kunde gå från tom på livslust till att bara veckor efter välja att bli ensamstående förälder. Vad jag däremot inte har svårt att förstå är att jag idag är påverkad av min historia. Att jag har outtalade skador. Ärr som inte alltid är så uppenbara, men som givetvis finns om du synar mig. Ibland vill jag bara att någon ska syna mig. Att någon ska få se alla ärr, fråga hur dem uppkom. Se mig rakt in i ögonen och säga

"Du är fin som du är". Att jag duger. Att jag räcker till. Ord som berättar att jag är önskvärd i någons liv, trots min egen historia. Att jag är älskvärd trots att jag inte älskar mig själv. Jag vill inte att mitt förflutna ska sätta käppar i hjulet. Vill inte begränsas.

 

Jag kan älska. Jag har upptäckt det. Kan ha framtidstro, hopp. Har tillgång till en repertoar av känslor som jag inte trodde jag skulle snudda vid. Men jag har dem inom räckhåll dagligen. Att säga att det beror på en och samma person vore lögn. Men att säga att jag vill utvecklas till att bli den bästa människan jag bara kan, för att jag vill ge mig själv, i gåva, till någon särskild - det måste jag få säga. Men jag kan samtidigt yttra att det är mest för min egen skull, för första gången någonsin i livet. Det finns bitar hos mig själv som begränsar mig som mor. Det finns fragment i mitt inre som begränsar mig som livskamrat, som vän, som medmänniska. Jag vill bli av med dem. För första gången i livet så är jag på god väg. Eftersom jag öppnar upp de lyckta dörrarna, eftersom jag vägrar förneka skadorna längre. Jag för fram dem i ljuset, tittar på dem och säger "Du är inte välkommen tillbaka in". För första gången för min egen skull. Min son har givetvis varit drivkraften som gör att jag står på benen varje dag. Att jag valde att hjälpas framför att stjälpas. Men jag har också funnit en människa som jag vill stå bredvid när jag når mitt mål. När jag når delmålen i livet. Inte för hans skull. För min egen. För visst vore det en gåva till såväl sig själv som till sina närmsta - att må gott. Att trivas i sin egen själ och kropp? Jag jobbar på det. Det är en resa. En långpromenad, en jordenrunt-tur. Allt jag önskar är att jag får sällskap på vägen, och jag vet vem jag vill hålla i handen. Inte sådär på lågstadienivå. Inte klotter vid frukostbordet och dikter. Jag kan säga det utan brodyr och konstigheter. Utan att det är ett frieri. Men jag har funnit någon jag vill spendera lite liv tillsammans med. Jag är kär.

 

Jag är trött på motgångar. Önskar medvind.

Önskar att det i meningen "Jag är inte kär"  kan suddas ut ett ord.

 

Jag är faktiskt en bra människa. Är någon att räkna med. Jag har massvis med bra kvalitéer som jag tror du kan dra nytta av. Förlåt, men de gömmer sig bara en aning. Men jag tror faktiskt att jag kan vara bra för dig. För vem som helst. För jag är en bra människa med en handfull, eller rent av en drös med goda egenskaper. Jag hoppas att jag får tillfälle att berätta om dem. Att visa dem. Jag skulle vilja påstå att jag önskar att vi tar en kvällspromenad när vi är femtio och att vi fortsätter promenera. Hand i hand. Jag är någon att räkna med och jag vill räkna dagar med dig.