Grå
Dagen är grå. Regnet smattrar mot fönsterblecket och gör gatan utanför spegelblank. Jag har gått på mina antidepressiva i 2,5 vecka nu. Jag kom till den punkten. I livet. Där jag insåg att "svackan" aldrig blev plan mark. Att när jag intalade mig själv "Med lite samtalshjälp så går det över", så ljög jag. På tok för länge. Jag skall inte underkasta vad samtalshjälp gjort för nytta genom åren, sedan jag var 10 år gammal. Det har hjälpt, till viss del. Det kanske skulle kunna ses som att det hjälpt mig att hålla huvudet ovanför ytan. Men det har inte lärt mig att simma. Det har inte fört mig närmare fastlandet. Så jag kom till den punkten - när jag satt med en kopp te framför mig och en liten ljusblå tablett mellan fingertopparna. Inte större än en ärta.
Jag tog den första för två och en halv vecka sedan. Första två veckorna kunde jag bli akuttrött, mitt på dagen. Somna i soffan. Behöva lägga mig på sängen och sova middag, som ett litet barn. Somnade när solen stod rakt in i rummet och vaknade igen när den skulle sjunka bakom hustaket. Sov lika gott när natten väl kom. Mentalt uttröttad. Daglig huvudvärk, vagt illamående. Men det var ganska okej. För trots detta så kände jag mig motiverad. Styrde och ställde med olika projekt. Tapetserade väggar. Målade desamma. Planerade inför de olika projekt jag skulle kunna åta mig framöver. Trivdes. Kände mig produktiv. Kände mig stundtals ganska glad, till och med. Men den här veckan vände det.
Två dagar på stan. I gott sällskap. Trevligt. Trött, men nöjd. En tredje dag erbjöd såväl sällskap som kommande utevistelse. Jag kom på att jag glömt att ta min medicin när klockan var strax efter klockan 13. Efter en timme vände motivationen till olust. Sällskapet som fanns omkring mig, såväl den som jag skulle möta upp på en restaurang kändes inte längre tillräckligt. Jag kände fortfarande behovet av sällskap, men inte från dom. Den "enda" personen som kunde stilla mitt behov fanns inte inom räckhåll. Så jag skickade hem min vän, avböjde restaurangbesök och så lade jag mig på sängen. Sov bort hela kvällen. Vaknade klockan 22 igen och somnade inte förrän klockan 03 igen. Mackor var det enda jag åt på hela den dagen. Vaknade åtskilliga gånger under följande morgon och förmiddag, men vände på mig och gosade ned mig mellan katterna igen. Ingen lust. Ingen drivkraft. Ingen motivation, alls. Sömn kändes som det enda "botemedlet". Att ligga kvar i sängen hela dagen kändes som det enda jag förmådde.
Dagvill som jag också blir, så stal jag en tvättid från en granne. Fyllde två maskiner med min tvätt, och insåg när jag skulle låsa dörren att det är torsdag och inte onsdag. Att jag helt enkelt missat min tid igår. Jag lämnade dörren olåst, så grannen inte skulle bli tokig, utan kanske se att jag inte hade så mycket att tvätta, och sedan fortsätta efter mig. Men när jag kommer ned i tvättstugan för att lägga min tvätt i torktumlaren, då står min påse utanför en låst dörr. Dyngsur, ofärdig tvätt. En massiv vattenpöl rinner i korridoren. Min tvättpåse väger tokigt mycket av allt vatten som fortfarande är kvar i textilierna. Det doftar kvarblivet tvättmedel. Jag måste släpa säcken till hissen och in i mitt hem. Lämnar tydliga vattenspår efter mig var jag än går. Jag kan inte hänga såhär blöt tvätt i mitt hem.
Gråtmild.
Orkeslös.
Så idag är en sämre dag. Jag orkar inget, vill massor, men förmår inte. Finner det inte i mig. Jag försöker skapa stunder då jag ler. Som när jag köpte ett kramdjur till mig själv, för första gången på många år. Jag har sett den i ett skyltfönster i flera månader, förälskat mig i den, och slutligen så unnade jag mig det lena, vadderade djuret. Jag satt i bilen och smekte dess tyg. Log brett så att ögonen tårades. Glädje. Över något så litet, över något "betydelselöst". Men det var glädje. Länge sedan jag kände så. Men nu vet jag åtminstone att jag kan. Att jag fortfarande har det, någonstans inom mig. Men det är en berg och dalbana. Men jag sätter min tro till att jag är på väg någonstans. Och det är uppåt. Ur svackan. I sinom tid...
Dagvill som jag också blir, så stal jag en tvättid från en granne. Fyllde två maskiner med min tvätt, och insåg när jag skulle låsa dörren att det är torsdag och inte onsdag. Att jag helt enkelt missat min tid igår. Jag lämnade dörren olåst, så grannen inte skulle bli tokig, utan kanske se att jag inte hade så mycket att tvätta, och sedan fortsätta efter mig. Men när jag kommer ned i tvättstugan för att lägga min tvätt i torktumlaren, då står min påse utanför en låst dörr. Dyngsur, ofärdig tvätt. En massiv vattenpöl rinner i korridoren. Min tvättpåse väger tokigt mycket av allt vatten som fortfarande är kvar i textilierna. Det doftar kvarblivet tvättmedel. Jag måste släpa säcken till hissen och in i mitt hem. Lämnar tydliga vattenspår efter mig var jag än går. Jag kan inte hänga såhär blöt tvätt i mitt hem.
Gråtmild.
Orkeslös.
Så idag är en sämre dag. Jag orkar inget, vill massor, men förmår inte. Finner det inte i mig. Jag försöker skapa stunder då jag ler. Som när jag köpte ett kramdjur till mig själv, för första gången på många år. Jag har sett den i ett skyltfönster i flera månader, förälskat mig i den, och slutligen så unnade jag mig det lena, vadderade djuret. Jag satt i bilen och smekte dess tyg. Log brett så att ögonen tårades. Glädje. Över något så litet, över något "betydelselöst". Men det var glädje. Länge sedan jag kände så. Men nu vet jag åtminstone att jag kan. Att jag fortfarande har det, någonstans inom mig. Men det är en berg och dalbana. Men jag sätter min tro till att jag är på väg någonstans. Och det är uppåt. Ur svackan. I sinom tid...