Abra Kadavra
men inse att jag föder döda ord. När kreativiteten lämnar mig på det här viset så
hamnar jag i obalans. Det var så länge sedan jag kunde skriva sju stycken rader ifrån hjärtat på rim.
Var lika länge sedan jag kunde läsa och bli nöjd och som tillfreds. En av de mycket få saker som jag
kan känna att jag har grepp om, som jag kan, som jag kan vara stolt över - mitt skrivande. Nu har jag
förlorat greppet sådär som jag gör ibland. Då brukar jag säga att något i mig har gått på semester.
Men jag tycker inte att det är rimligt att ta semester i ett år. Jag tycker inte det känns helt okej att
lämna mig halv. Jag hade en perfekt rad. Jag kom på den för tre veckor sedan. Idag försökte jag att
fullborda den.Ge den sällskap av andra meningar, andra ord. Skapa ett samspel som skulle rulla bra
på tungan och kännas påtagligt inom mig och nog inom andra. Men det blev så dött. Så som en uppgift.
Påtvingat och hastat. Fast jag satt i en timme. En timme för sju rader på rim. Sanslöst.
Ni som har något ni älskar, något ni kan stoltsera med, något ni gör bra, något ni gör kvickt.
Ni kan ju kanske förstå. Jag blir verkligen ur balans för det känns inte helt okej, inte helt bra alls.
Jag saknar min kreativitet, min poesi. Jag brukade kunna älska den. Jag vet att jag har kunnat och
jag försöker att tänka på det som med cykling. Har man en gång i livet lärt sig så glömmer man aldrig.
Det blir tunt med uppdateringar för jag är satt på paus i livet fast det rullar fort. Har inte kommit
någonstans med jobbsökningar. Jag är fastfrusen och rädd. När jag satt där mitt emot min jobbcoach
för snart tre veckor sedan och såg honom i ögonen och sa "Nu känner jag mig redo, det här vill jag
ge mig ut i", med största sannorlikhet så ljög jag en aning. Jag tillåts tvivla gång på gång över biten
med att vara redo. Jag vet vad jag skulle behöva, vad jag skulle vilja. Jag vill inte vara fast här.
Vill inte göra ingenting, jag vet bara inte vad någonting skulle vara. Hur fan möter man en blick med
en trevlig "bedjan" om att få jobba hos dem utan att känna det som om de ska göra det för att på
något vis liksom rädda en? Så känns det. Jag tror inte att det är själva arbetandet, var jag ska hamna
som har störst roll just nu. Utan det är mötet. Första ögonblicket då jag ska få någon person att
"falla för mig" så pass att de vill involvera mig i sitt yrke, i sin yrkesplats. Hur fan gör man det?
Jag är så otroligt panikslagen av det att jag bara sitter still. Det är inte ett val jag skulle vilja göra.
Stillaståendet. Nej, det funkar inte och vad gör man då - man ber om hjälp. Imorgon blir det att
maila och ringa alla som finns till för att hjälpa omkring mig just nu.. För det här är ohållbart.
Åt helvete med kreativiteten. Det är bäst för dig att du kommer tillbaka när jag behöver dig
som mest!
Den är tillbaka.. den bara lurar runt lite inom dig... Väck den genom att gå och lägga dig före midnatt, genom att gå ut i den friska luften, leka på gården, dra pulkan i den tunna snön, väck den genom att ge dig frukt och bär, mörk choklad och närhet av dem du håller kär...
Modet följer efter och vips innan du anar står du där och knackar på...
Hej -JAG är Hannah:)
Kram om dig!