Elefant
Det bor som en elefant i mig. Ingen gullig Dumbo. Ingen Tarzans Tantor.
En Görild. En Tant Elefant. Sådan bitter som klagar på sina hissanvändande
grannar. Sådan som röker starka cigaretter och ser sig själv som högsta
hönset bara för hon är äldst. Guess what, Time's changed! Är inte
gammelkärringen som behöver vara chef. Klokheten sitter inte i åldern alltid.
Görilds cigarettrök värker i min hals och hennes pösiga kropp töjer ut mina
bukväggar, pressar mina organ åt alla håll. Jag får för mig att det blir våta,
brandgula fettfläckar i det vita sofftyget då jag reser mig. Hennes gungstol
gör som repor i lacken på mitt inre parkettgolv. Hon drar i persiennerna,
mina ögonlock, och trampar på mina äggstockar med sina förhårdnade tår.
Dricker för mycket, vaknar med mig och liksom skrockar då vi möter en
återspeglande yta. Jag kan inte minnas att vi någonsin skrivit kontrakt.
Kan inte dra mig till minnes att jag valde henne som hyresgäst. Var någonstans
var jag då det hände? Fast i bebisträsk. Tänk på bebis, planera för bebis,
föd en bebis, vagga bebis, söv bebis, lev med bebis, glädjs åt bebis. Tjoff!
Plötsligt var hon bara där. Mitt i kräkande på axlar, klappa i rumpengumpen
för sömn, skratta åt allt möjligt och glädje i hjärtat, så kom hon. Tio månader
har gått fort. Min kropp känns som allt annat än ett slott. Man ruvar på mycket
godsaker, kan man tycka, om sig själv. Man är god vän, bra mamma, älskvärd sambo,
toppen på jobbet, bästa broderaren, en hejare på bordtennis, en jävel på kortspel
och en tiger i sänghalmen. Man är en god person, kan man tycka.
Varför tar man så dåligt hand om omslaget? Om det som är väggar åt allt det där.
Det är svårt. Man är som en bebis själv. Huden ska återfuktas, fina naglar kommer
inte utav sig själv, mata, tvätta, gosa och tag hand om. All tid i världen ändå känns
det som om jag inte hinner med annat än att laga middag två gånger om dagen.
Förr åt jag vad jag ville då jag hade lust, ja, verkligen i stort sett så. Ändå...
Har jag aldrig känt mig så äckligt ful och tjock som jag är nu. Det hjälper inte att
putsa på ytan, bättra på lacken på naglarna. Det sitter djupare än så. Jag behöver
ta mig till botten och dra upp mig med rötterna. Skrika mig själv i ansiktet för att
inse att nu jävlar går det åt fel håll. Gick säkert ner 10-15 kilo efter att William kom
till världen. Jag var nöjd. Jag var fin. Kan inte minnas då jag kunde känna så
innerligt senast, innan det. Kunde komma i kläder som aldrig suttit passande förr.
Kände mig snygg och attraktiv. Det var bra känslor som var nya för mig.
Efter två månader så försvann de. De störtdog. Blev förgiftade av en slags glömska.
Tänker aldrig någonsin "skylla på" att jag fick barn. Men det var det som hände.
Sonen behövde tid och jag visste inte hur man skulle ta hand om sig själv för att
stanna i det där stadiet. Dessutom så var jag en av de morsor som hade lite svårt
att glädjas till en början. Hör och häpna. Men det tog flera veckor innan det kändes
på riktigt att bebisen var min son, min som kommit för att stanna.
I love him to death! Redan från start, missförstå mig rätt. Men det tog ett tag
att inse att det inte var på låtsas. Att han var min. Komma in i mammarollen.
Sedan kändes inte allt så bra med "hur det bör gå till". Ammandet och sådant.
"Det är bara att göra si så här, försök detta. Detta är jättebra!"
Uppenbart blev det att det var ovant för mig att inte kunna få egen tid lika lätt längre,
att ständigt ha någon i famnen, mot sin hud. Hur som haver, vi tog oss igenom allt
och sonen min är en av de gladaste barn jag någonsin träffat. Flaskbarn eller ej!
Jag kan bara inte släppa att jag tappade bort de där känslorna för mig själv.
Att jag lät dem dö ut. Det sätter små hinder i vägen nu. Närhetsbesvär. Det är inte
rättvist mot de personer som berörs.
Det handlar bara om att verkligen bestämma sig, right? Ta en promenad, motionera
och stå i. Jag som aldrig gillat motion. Tråkigt är vad det är. Jävla skit. Får dra arslet
ur vagnen, ta mig i kragen, lägga på ett kol. Trött på det här. Jag ska vräka Görild
så det bara stänker om det! Adjöken fröken!