People always leave.
Mitt barn. Min son. Han har börjat att uppvisa tendenser till att inbilla sig att han ska bli övergiven. Precis som när han var runt ett och ett halvt år gammal så får jag inte längre stänga och låsa dörren om mig när jag är inne på toaletten. Han bankar och slår på dörren, blir upprörd. Även om det är gäster hos oss. Han behöver nödvändigtvis inte ens komma in, utan han vill bara inte att jag stänger om mig. När jag lämnar på dagis så har det inte gått en enda dag de senaste två veckorna som han inte fattat tag om mina kläder och min kropp för att förhindra att skiljas ifrån mig. Fröknarna får dra isär oss och jag får göra mitt bästa för att hålla honom undan och vara snabb med att lämna platsen. Han blir förkrossad. Det händer alltmer ofta att vi tillsammans går i trapporna här hemma och då får mitt barn ångest om jag går för snabbt, om jag ligger några trappsteg före honom när vi ska nedåt och ut. Samma sak händer då att han sliter tag i min tröja, i mina armar för att "hålla handen" fast han inte ens rimligt behöver.
Jag ska inte sticka under mattan med att vissa gånger skrattar jag. Andra gånger gråter jag. Jag skrattar för på något hjärnvrickat vis finner jag det underhållande när han springer nedför trapporna, ömsom panikartat skrattande och ömsom kvidande och gråtande för att jag går i förväg. Jag gråter ibland för att jag har mer och mer börjat att känna igen känslorna. De har spridit sig. Eller föddes de i honom utan min påverkan?
Jag ska inte sticka under mattan med att vissa gånger skrattar jag. Andra gånger gråter jag. Jag skrattar för på något hjärnvrickat vis finner jag det underhållande när han springer nedför trapporna, ömsom panikartat skrattande och ömsom kvidande och gråtande för att jag går i förväg. Jag gråter ibland för att jag har mer och mer börjat att känna igen känslorna. De har spridit sig. Eller föddes de i honom utan min påverkan?
Vi har drabbats av förkylning i hushållet, jag och min nya partner, känns fortfarande galet, har jag en sådan? Ja, det har jag. En hostande partner. En tjej med torrhosta. Vi somnade tillsammans i sängen igår natt. Jag vaknar sömndrucket till strax innan klockan når midnatt och hör henne inne på toaletten. Hör att hon hostar, kranen står på full upptappning och jag känner igen den typen av irriterande hosta. Den som gör att man nästan kräks. Jag vrider min kropp till en ny position för att återgå till sovande läge, det är ju bara lite hosta, hon överlever.
Det går några minuter. Jag blundar. Hör henne ta på sig sina skor och gå ut. Som den rökare hon är så gissar jag att hon går ut för att ta sig några bloss. Jag har svårt att somna om utan henne intill. Redan nu. Det skall inte göras till en hemlighet. Så jag ligger blundandes men vaken kvar i sängen. I mörkret. Dörren öppnas igen. Jag hör fotsteg. Jag hör ljud av hunden som rör sig över golvet. Rassel av koppel. Börjar förstå att de är på väg någonstans. Jag sorterar mellan de tiotal känslointryck som kommer som ett skott i magen. Kommer inte fram till någonting rimligt innan dörren stängs igen. Jag resonerar med mig själv i någon minut.
"Varför tog hon inte hunden första gången om den behövde gå ut? Varför gå ut två gånger? Varför tände hon ingen lampa, varför kollade hon inte om jag var vaken, varför har inget meddelande skrivits på min telefon eller på en gullig lapp på huvudkudden intill?" Största frågan "Varför ligger jag här ensam i natt?". Ytterligare någon halvminut passerar och jag skriver en rad på mobilen: "Är det något som är fel?".
Det går några minuter. Jag blundar. Hör henne ta på sig sina skor och gå ut. Som den rökare hon är så gissar jag att hon går ut för att ta sig några bloss. Jag har svårt att somna om utan henne intill. Redan nu. Det skall inte göras till en hemlighet. Så jag ligger blundandes men vaken kvar i sängen. I mörkret. Dörren öppnas igen. Jag hör fotsteg. Jag hör ljud av hunden som rör sig över golvet. Rassel av koppel. Börjar förstå att de är på väg någonstans. Jag sorterar mellan de tiotal känslointryck som kommer som ett skott i magen. Kommer inte fram till någonting rimligt innan dörren stängs igen. Jag resonerar med mig själv i någon minut.
"Varför tog hon inte hunden första gången om den behövde gå ut? Varför gå ut två gånger? Varför tände hon ingen lampa, varför kollade hon inte om jag var vaken, varför har inget meddelande skrivits på min telefon eller på en gullig lapp på huvudkudden intill?" Största frågan "Varför ligger jag här ensam i natt?". Ytterligare någon halvminut passerar och jag skriver en rad på mobilen: "Är det något som är fel?".
Ingenting är fel. Bara hostan som besvärar. Hon ville inte störa. Tog hunden för att gå hem till sin mamma och sova. För att inte störa oss som ska upp, ska till dagis, ska få vardagen i rullning precis som veckorna innan. Jag förstår omtanken. Jag kan beundra den till viss del. Men den spontana känslan blir att magkänslan har rätt. Att någonting inte står rätt till. Jag börjar att gråta. Kan inte längre ligga still i sängen. Sitter upprätt mot väggen. Fortfarande är det så mörkt att jag nästan inte kan se handen framför mitt ansikte. Men jag känner sminket rinna längs mina kinder.
Jag har aldrig blivit lämnad mitt i natten för någonting bra. Jag har aldrig blivit lämnad ensam vid midnatt för att någon ville visa omtanke. De gånger jag har legat ensam vid midnatt när jag stunden innan hade någon hos mig så har det inneburit att ett bråk brutit ut, att personen i fråga mår dåligt, att den går ut på en nattpromenad för att skingra tankar, vid många tillfällen har det även handlat om att min far har varit berusad och promenerar någonstans ute i mörkret. Det har i det stora hela inneburit att jag ligger sömnlös. Att natten fylls av ångest. Av desperation. Av ilska. Upprördhet, ensamhet. Jag har inte hanterat detta så väl. Jag hade inte behövt kännas vid denna känslan på många år. Jag visste inte att jag fortfarande hade dessa monster i garderoben. Men i natt när min flickvän lämnade mig utan ett ord, för att vara snäll, för att inte väcka mig med en elak hosta då försvann allt logiskt tänkande, då försvann tacksamheten för omtanken, vett och sans dog ut. Jag blev ett barn. Ett övergivet barn som inte hinner med i trapporna. Ett panikslaget barn som inte ser någon räddning inom räckhåll. Det var bara mörkret och jag. Så kändes det, och jag hanterade det inte väl. Jag fick flertalet förlåt skrivna i mobilen. Jag fick omtanke och kärlek skrivet i ord. Jag var inte så ensam som jag kände mig. Någon fanns ett stenkast bort och tänkte på mig. Saknade mig. Men det hjälpte inte mitt i natten. Det bedövade inte ångest. Det som knockade mig tillslut var tröttheten. Klockan var strax innan 05 innan jag lyckades somna. Barnet vaknar 07.
Jag är inte kär i panikångest. Vill inte kännas vid den. Jag vill inte ge den husrum. Men det gör inbrott i min kropp. Krypskyttar gömmer sig i natten. I mörkret. Jag trodde att de alla stupat. Eller trodde jag verkligen det? Eller hade jag inte räknat med att vara kär nu? Det är däri det ligger.. Jag hade inte räknat med att vara förtjust, förälskad, kär. Hade kalkulerat ut mig själv ur alla romantiska tabeller. Det var inte riktigt meningen att någon skulle nå in bakom revbenen just nu. Jag var ju inte klar. Jag tror att jag står fast vid det. Men jag gör hellre plats för kärlek innanför mina revben än för ångest i mitt blodomlopp. Taking the good with the bad.
Tror jag att det är den största kärleken som drabbat mig i livet? - nej.
Tror jag att det är vi till jordens undergång? - nej.
Tror jag att det är vi till jordens undergång? - nej.
Ler jag med hjärtat var gång hon rör vid mig? - ja.
Trivs jag i värmen från hennes famn? - ja.
Är jag kär? - mer och mer för var dag som går.
Det måste väga upp för allt det onda, för alla komplikationer och svårigheter. Jag har varit kär förr. Jag vet att det inte är en dans på rosor, vet att det inte är en barnlek. Jag vet det finns sånger om detta. Vet att det finns ord som beskriver hur kärleken känns på alla tänkbara nivåer i kroppen. I varenda vrå av ens kropp och sinne. Jag vet hur förälskelse kan fylla upp en människa till bredden. Hur den kan överta en så man faller handlöst, hämningslöst. Jag har hört om det. Jag är beredd att genomgå det. Falla in i det. Med eller utan skyddsnät. Jag bara gör det. No thinking allowed. För vad väntar jag annars på? Säg mig det. Vad väntar människor på? Ingen kan lova bättre dagar. Ingen kan lova att "en vacker dag" ska komma. Så till er som tvivlar eller missunnar - låt mig ha mitt äventyr. Om det gör ont i hjärtat om hundra dagar så ska jag minnas hur gott det känns i hjärtat idag. Jag ska försöka, men varje fiber i kroppen. Att kärlek drabbade mig på nytt - just när jag gett upp hoppet. Jag skall minnas då. Så ge mig mitt äventyr, leta efter ett eget.