Flashiie

Sannolikheten för att du ska trilla in här är inte obefintlig, men mycket liten. Troligheten att ens jag skulle hitta tillbaka hit var snudd på lika minimal. Men så hände det en natt, när jag satt i min egna lilla värld och tänkte de där dussintals tankarna att jag kände att jag behövde skriva några ord, någonstans där det inte misstas för poesi, men samtidigt någonstans där det inte försvinner i mängden av andras inlägg. Jag tänkte tillbaka på tiden då jag brukade blogga, vad det betydde för mig då. Att alltid ha någonstans att ganska ofiltrerat vända sig med ordbajs och samvetskval. Så jag hittade tillbaka. Hit till bloggen. Där det känns som om allting börjar och slutar på samma gång, för det senaste inlägget handlade om dig... 

 

Sex-sju år har gått, sedan "fridens liljor" avslutningsfrasen i mejlet that got me hooked on you. Jag har haft tid för reflektion, utveckling, sorg och säkert en del glädje. För stiltje och storm, för ont och gott, för allting däremellan. Det har gått mer än en handfull år och mitt i allt, mitt i vardagstrafiken var det som om jag kolliderade. Ett fordonsvrak mitt på en hårt trafikerad väg. I vägen för allt och alla. En olägenhet som man mest bara vill bli av med. Jag såg en gnista, ett tankebloss. En liten bit på glödtråden som sprakade till. Jag kom att tänka på dig. För första gången på länge. Jag blåste undan tanken och önskade att faran skulle vara över. Att risk för explosion skulle vara undanröjd. Men så lade jag mig en natt för att sova, och tankarna bara gnistrade på. Det fanns inget stopp, glödtråden var fortfarande tänd, explosionen skulle snart vara ett faktum. Sen låg jag natten igenom, sömnlös. Dagarna efter gnagde en känsla, svår att få ned i ett fack, att kategorisera. Jag försökte urskilja, sortera. Jag fann att känslorna var blandade. Ibland sorg, ibland glädje, tacksamhet. Men oftast irritation, något uns av ilska. Sedan tillbaka till ledsamhet - någon form av saknad. Men då kastades jag rätt fort tillbaka till irritation igen, för hur tusan kan jag sitta här mitt i livet och sakna dig? Vad fan är det jag saknar ens! Arg på mig själv, arg på allt, arg på tillvaron. Trött på enformigheten, på att ingenting nytt finns att säga om vare sig dig eller det förflutna. Jag gjortde allt jag kunde och säkert mer därtill. Inget nytt under solen.

 

Jag förklarade för vännen, trots allt. Att jag tror att det egentliga missnöjet landar i att känna att man gjorde allt men inte räckte till. Att man ville vara den där andra häften, den där som skall föra fram både det värsta och bästa ur sin motpart. Att finnas i vått och torrt och alltid, så gott som ALL TID stå pall. Våga möta förändring, våga slå sitt förflutna på käften, våga gå in i ringen med demoner från nu som då. Att liksom finnas intill, vara den man anförtror sig och allt man är till. Vackert och hiskeligt, sockersött och bitterljuvt. Genom det vi kallar livet bara, så enkelt var det. Jag kände så starkt en tid - att det var min tro. Jag vet att nästa mening kommer låta toxisk och ensidig, dum och osund. Men jag trodde i alla fall att jag skulle få bli den för dig. Resten kändes det som om jag kunde få med tiden. Liksom någon, en Du, som var samma för mig. Som jag bara kunde få finnas med. Leva fula, söndergråtna och skittrista dagar med. Men också skratta ihop med och berätta hemligheter, pinsamheter för. Att erkänna sig rädd men fortsätta ändå. Erkänna misstag men vilja göra rätt, vilja och ändå backa, gömma sig, ta sats och våga. Allt det där. Bara allt det där... 

Jag vet inte riktigt när jag slutade tro på det. Vet inte när jag insåg att det var ett luftslott. Jag vet inte i vilken stund jag slutade att vara kär och bara var dum i huvudet i dess ställe, ett hormonellt tivoli. Det fanns många stunder som jag uppskattade, där jag tyckte mig se bakom fasaden. När jag såg dig kisa utan glasögon och liksom på något vis gav mig klarsynthet istället. När du sa någonting som faktiskt kändes genuint, mitt i massvis med skitsnack. Vissa stunder då jag var för snäll, för feg, för oviktig i sammanhanget - enligt mig själv, så jag bara lät dig hållas. Lät dig vara. För hur fan skulle jag kunna säga eller göra något som skulle sätta allting på spel. Något som skulle få dig att be mig gå. Jag hade fortfarande så mycket att jobba med, så mycket att gå igenom. Självreflektion, självacceptans, egenkärlek. Det fanns bara du där ett tag, ett bra tag, och jag förstår att det skrämde. Jag fattar att det inte var läge för oss. Fattar att det inte var meningen. Jag tror att sex år har gett mig det jag behövt, på så många olika sätt. Men bara en bråkdel av det handlar fortfarande om dig. 

 

Jag har förstått att det inte skulle bli vi. Att det där luftslottet var en kraftfull illusion som hade kunnat lura vem som helst i en liknande situation. Jag kände mig kilometervis i distans ifrån mig själv, mitt bästa jag, mitt klokaste ego. Men du var troligen hundra mil fån ditt. Troligen hade du så otroligt mycket att bearbeta själv, och jag var redan en bit på väg. Jag vill gärna att det ska få vara förklaringen, att vi inte var menade. Det gör det lite lättare att somna om natten. Men faktum är att just nu är det inte lätt. 

 

Du finns med mig. Ditt ansikte. Din röst. Jag försöker minnas din doft, din blick. Hur din fot kändes i midjan. Hur exakt det lät när jag upplevde att du var genuin, och hur det var att känna smaken av dina vita lögner, hur det kändes att sakteligen förstå att du gjorde oss båda en tjänst genom att vara rå och kall mot slutet.

 

Med dig, med hjälp av dig, hittade jag fram till ett helt register av mig själv som jag innan inte visste fanns. Ett spektrum av känslor, nyanser och tankebanor som jag innan inte sett skymten av. Nyanser i glädjen, i ledsamheten. Högt, lågt. Maniskt, depressivt. Lamslaget och livfullt. Jag kunde skriva poesi då. Sådan som kändes, även för mig själv att läsa tillbaka på. Jag kunde starta projekt baserat på en tanke, en känsla, en tillfällig high - baserat på något du gett. Det var något visst med Mig, då. Det var något särskilt med känslorna jag hade inom räckhåll, och som jag aldrig sedan dess har känt på samma sätt, eller tror att jag kommer känna någonsin igen. Jag fattar att det låter sorgligt, att det låter som om jag tappat tron om något spektakulärt i livet. Om tvåsamhet, om den där visionen om att finnas för varandra och få visa sig från sina bästa och värsta sidor med någon och vilja se dom igen morgonen därpå. Men vissa saker är bara inte menat för alla, och kärlek kan ju kännas och se ut på många olika vis. Det har jag också lärt mig med åren som gått. Men summa summarum är väl ändå att jag sitter här inatt och kan inte riktigt fokusera på något annat än att du finns med mig, och jag har svårt att fungera ikväll. 

Det var inte meningen. Vi var inte på riktigt. Vi var inte en genuin grej. Det var sex, det var skoj, det var smärtsamt det var kul. Det var liv och det var död. Det var "bara allt det", och jag förstår idag skillnaden. Jag förstår idag hur ett utnyttjande ser ut, eller hur ett "jag diggar dig" ska låta när det kommer från hjärtat. Jag har sakteligen lärt mig att alla man diggar inte är ens själsfrände, eller att vi ska vakna upp imorgon och vara officiella bara för att vi haft sex i ett par veckor. Jag erkänner, det har tagit mig tid att fatta att man inte "är varandras" bara för att man sagt att man är kär, eller för att man ser framtidsvisioner i den andres ögon. Skenet kan bedra och människor likaså, 

 

Du var inte bara rå, var inte bara kall. Det skall jag ge dig, verkligen. Jag tror mycket på människan du stundtals var, på individen som du skulle kunna bli - och det är väl här irritationen samlar sig. Irritationen över att hur mycket man än försöker, ger och tar med människor, så kan de inte bara plötsligt leva upp till potentialen man själv tycker att de har. De kan inte plötsligt bara bete sig annorlunda, ta tag i sig själva, visa respekt och medkänsla, visa tillgänglighet och vänskap, kärlek eller tilltro. Folk har hostorik och agerar ibland därefter. Folk utvecklas i sin egen takt, en del kör ttrettio på en nittioväg. En del kolliderar mitt i loppet. Jag brukade tänka så mycket gott om dig. Om din potential. Om vad vi skulle kunna betyda för varandra. Det började i en känsla av att ha hittat någon typ av själsfrände - och jag fattar idag att det var min första upplevelse av passion. Det fortsatte med att bara ha potential att kila stadigt ett tag, jag kunde nöja mig - bara du ville ha med mig att göra. Det avrundades någonstans med att bara du vill vara min vän så är jag fine, allt är fine. Och jag försökte verkligen mötas.. Jag försökte duga. Fan, vad jag ville vara där du var. Jag testade att röka hasch för att "vara där du är", jag försökte vara lite rå i itt sätt att skoja men hittade aldrig en skön nivå i det - för jag ville inte vara på skoj, jag ville det skulle bli verkligt. Jag ville in i din värld lite för mycket och jag fattar att det kan skrämma vem som helst. Allra helst någon som inte fattat att den är värd att hamna i centrum för en stund.. Så jag fattar att du backade. Att du tyckte jag var psycho, att jag var intensiv, knäpp och sjuk. Tro mig - hade jag fått ta tillbaka den perioden hade jag aldrig gjort det. Det kostar på att vara förälskad när man är jag...

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag vore "frisk". Normalfungerande. Atypical. Jag vet inte hur många gånger jag sparkat på mig själv för att jag inte fattat hur man ska bete sig, hur man bör föra sig, hur man funkar som person. Kanske hade vårt lilla jävla luftslott stått lite längre då, om jag inte var "jobbet man tog med sig hem". Men frågan är, hur hade jag mått idag då? Om jag vore någon annan. För så är det ju. Jag är inte mig själv till fullo, om jag inte har de där faserna. När kärlek betyder liv och död, när en annan människa är livsglöden, när jag utplånar mig själv för att någon sagt "jag diggar dig". När jag blir ut och in-vänd för att jag är en förbannad people-pleaser. När jag är autistisk, när jag är typiskt ADHD-ig. Om jag inte vore dom bitarna så hade jag ju varit någon helt annan - och det är en kamp att tampas med sådana insikter och vad det skulle kunna betyda, Att vara "normalfungerande". 

 

Inlägget blir långt, som så ofta annars, likt förr i tiden. Det är ordbajsande utan dess like och för någon annan är det grus under skon. Men för mig tror jag det kan vara viktigt, att ha hittat tillbaka hit, om så bara för en stund. För jag behöver skriva ned att du fortfarande finns med mig, att "du" stör. Men att jag är på en annan nivå idag. Jag förstår varför du stör, varför du fortfarande känns. Det finns ett dussin olika förklaringar till det, och inget handlar egentligen om dig.. Det handlar om mig. Att sakna nyanser. Att vara trubbig och för jämn. Att inte riktigt vara i kontakt med "jaget" som jag uppenbarligen kan vara. Att känna känslor, höga som låga, utan att det ska vara världens ände. Men att vara nära-döden av kärlek och åtrå brukade väcka mig på ett sätt som inget annat kan. På riktigt nu, jag tror ingen annan kan, som du, väcka det på ett sådant vis i mig. Du var "the one" för mig - på något vis. Men åren har lärt mig att det inte var meningen. Det var inte på riktigt. Det var en fas - ett uppvaknande, en språngbräda. För att upptäcka mig själv och vad jag tror på, vad jag lägger värde i, och det är mig själv... 

Att vara värd sanningen. Att vara värd att inte bli lurad, ljugen för. När människor säger vad de känner och menar det de säger är något av det bästa jag vet. Att inte behöva gissa, Inte behöva ha en magkänsla, en intution och sträva mot den - för att någon annan är rädd att såra mig, såra sig själv, blotta sig. Jag är värd det genuina för det är vad jag ger in return. Jag är värd vänskap som inte kostar, kärlek som inte skapar poesi - för den bara stillar mig och gör mig trygg. En partner som inte är småsint, svartsjuk, utfrågade. Utan som önskar att man har det fint medan man är hemifrån. Någon som inte säger en sak och gör en annan. Någon som inte kastar skuld och skam där den inte hör hemma. Någon som inte är arg och använder mig som syndabock för något jag inte orsakat. Åren har lärt mig det, känna skillnad på "ditt och mitt". Veta när det är på sin plats med tillrättavisning eller ursäkter. Jag har slutat av vika mig lätt. Har upphört att i första hand vara en people-pleaser. Det är en vågskål, en balansgång. Att vara lago, mitt emellan. Inte för mycket si eller så. Vara ödmjuk men självsäker. Ha fel och erkänna det, ha rätt och våga tro det. Och alla de här sakerna handlar inte ens om dig. Du var bara en skitvacker prototyp. Något att öva på. 

 

Jag önskar bara att du hade vågat vara genuin. Det hade kunnat bli något bra, det hade kunnat bli magi. Jag hade gått genom eld för dig och ingen kan ta det från oss... Jag hoppas du mår väl. 

Med vänlig hälsning /Liljan som aldrig får frid