Flashiie

Du ringde idag. Du ringer allt oftare nu. Har ilskan stillat sig i ditt bröst? Har du fått slut på aggressiva ord att säga om mig? Passar vi in nu igen? Du ringer allt oftare. Men du kanske märker att jag sätter en skarp och väl märkbar gräns vid att ringa mitt i natten. Jag låter bli att svara. Även om jag är vaken, trots att jag blir väckt. Det finns ingen logik i att samtala klockan halv två på natten om det viktigaste som finns i våra världar. Sonen.

 

Du frågade "Säger din familj något om mig?". Jag undrar om du egentligen förstår hur livet här ser ut. Att jag nog inte är den enda som ser mig som ensamstående. Så pass ensamstående att du likaväl inte kunnat finnas med överhuvudtaget. Mina ord är syrliga, kan få käkar att vrida ihop sig. Fastna i ett grimaserande läge av förvåning. Efter att ha tänkt att "nu sade du väl ändå något som var lite väl slagkraftigt. Nu tog du väl ändå i." Men det spelar ganska lite roll vad "de utomstående" tycker. Vad de säger om oss. Om dig. För när det verkligen kommer till kritan så gör inga sagda ord min egna sanning mindre sann. Det jag känner det känner jag. Det du känner är dolt. Jag kan inte säga att dina känslor är värdelösa. Att de är utan mening. För jag skulle inte mena det. Du har all rätt i världen precis som vilken individ som helst att känna, att tycka och att anse. Men det spelar ingen roll så länge du inte träffar rätt. Så länge du spelar an på samma sträng. Så länge du förblir den där pappan på distans som gräver mer i mitt liv än står på en gräsmatta och kastar boll med ditt barn. Som ringer och utan ett hej säger "Vad gör han." som ett inlärt kommando för du vet att det är på den nivån jag slagit ned oss. Dina ord låter missnöjda. Som om jag satt dig på plats. Jag är ganska stolt över mig själv. Jag vill att du ska veta det. Att jag är ganska stolt över att vara den som bestämmer nu. Att det inte längre är jag som böjer och bänder mig, även om du givetvis aldrig sett det så. Du har aldrig förstått och kommer nog aldrig heller att förstå att jag gjort så mycket och sagt så mycket som jag inte behövt säga eller göra under tre års tid. Att jag försökt få en relation att gå ihop som varit alldeles för infekterad för att svetsa samman på nytt utan att badda såren.

 

Det finns så många sanningar och meningar som förblir osagda om oss. Som om vi är en hemlighet som blommat ut för länge sedan och det som finns idag är bara en situation. En böld som ska behandlas som en åkomma. Något oönskat som du vill "göra det bästa av situationen" med. Jag vill gärna tro att var och en gör så gott de kan. De agerar utefter sin egna förmåga. Jag vill gärna tro på det. Men ibland känner jag också att jag vill ge upp hoppet om människor. Att jag vill vika av vid nästa korsning och liksom klappa i ryggen och säga "Du, lycka till. Men nu går jag". För det ger så lite att ge stora bitar av sig själv till någon som är så hungrig som du. Någon som tar de bästa bitarna och tuggar dem länge för att sedan spotta ut dem. Man blir inte lika fin efter det. Man blir inte lika ömsint efter den behandlingen. De där små knuffarna. Har pratat med en vän om dem. De behöver inte vara hänsynslösa eller ibland säkert inte ens brutalt menade. Men en liten knuff hit och dit. Som av ren vana. En mening, en replik, en kommentar som knuffar till. Som rubbar en. Som får en att aldrig riktigt bara känna sig bra nog. Tillräcklig eller stark. En liten nudge. Något litet som stör och river upp. Som för att testa min styrka och stabilitet. För att testa om du fortfarande når in. Om du fortfarande kan rubba mig. Det kan du ibland. Men jag talar inte om dig med familjen. De nämner aldrig dig. Och jag tror att i detta så förlorar du mer gnista. Det är ingen hemlighet för mig att du gillar att bli omtalad, att bli tänkt på. Att vara involverad. Jag tror inte att det spelar någon roll om det är ont menat eller om man talar om dig i gott syfte. Men att vi talade om dig skulle göra att du finns med på något vis. Men vi gör inte det. Det är lite som om du inte finns.

 

Jag gör ju allt detta själv. Det är jag som uppfostrar våran son. Du vandrar i fjällen, shoppar på stan, sover i din säng, tjänar in din lön, äter din middag och lever ditt liv. Vi gör precis samma sak. Vi lever våra liv. Sedan ibland kommer du hit och leker. Ibland kommer du hit och tycker och tänker om olika saker. Du tror dig veta hur ett barn ska uppfostras. Vad ett barn behöver. Vad ditt barn behöver. Men du stannar inte kvar. Du delar inte bördan av en son med sömnproblem, en son som är osäker första dagen efter lovet, en son som ramlar omkull, ett barn som gråter eller bråkar. Du delar inga bördor, du lever ditt liv och bygger en tågbana någon gång om året. Det är så det ser ut. Det är du som ska vilja komma in i din sons liv. Det är du som skall visa dig värdig honom, oss. Inte tvärtom. Jag har gett upp på den fronten. Kommit till insikt. Du valde bort oss, om du minns. Det är inte upp till mig att bevisa att jag vill att du ska finnas med. Vi överlever utan dig.

 

Du frågade om min familj talar om dig - min fråga till dig: Talar du någonsin om din son?

Han finns inte omnämnd någonstans på internet. Inte en enda bild. Allt raderades lika snabbt som du en gång publicerade det. Som om han inte finns.

Jag är ensamstående och vi talar inte om dig.