Flashiie

Jag har burit på orden så länge men inte yttrat dem. Inväntat rätt läge. Inväntat rätt dag, rätt natt, rätt känsla. Dumt.

Jag väntade på att vi båda skulle stå på stadigare ben. Jag tyckte inte om känslan att överge en vän som befann sig på djupaste bottnen. Gillade inte tanken på att inte vara stark nog själv. Mina sjukliga behov, beroenden, flyktbeteenden - är friska reaktioner på onormala, sjuka händelser. Jag börjar lära mig det. Jag börjar hantera, reflektera, och bearbeta det. Sakta men säkert. Men nu har jag på något vis klivit in på en grusväg i livet som jag inte befunnit mig på förr. Den vävs med jämna mellanrum in i gamla invanda, uttrampade stigar, men alltmer sällan.

Jag börjar öppna ögonen för framstegen. Ett av dem framstegen skedde i natt. Steget man tar när man tackar för sig, yttrar att man stått i vägskälet och inväntat varandra fastän man nog känslomässigt kunnat gå varsin grusväg för länge sedan. Att kärleken vissnade i våra händer där vi gick och släpade fötterna efter oss så att dammet yrde. Jag tror vi känt samma sak, men i olika takt. Vi sa det idag. Mitt hjärta lättade. Jag kliver åt sidan med tron om att du är på väg åt rätt håll. Jag själv också. Jag är glad för din skull. Att du får hjälp, att du tar steg framåt.

 

Om du funnit kärlek på annat håll, om du hittat trygghet i en annan famn så gläds jag åt det inombords, säg det bara inte än. Mina känslor och mitt sunda förnuft är inte i fas. Du sa att du hade mycket på gång i livet, det samma på min front. Så den vän du alltid haft i mig har handen på din axel och säger "grattis" till varje framgång, liten som stor. Men din före detta partner är ambivalent över vilken känsla, vilken reaktion som skulle vinna hastighetstestet, om du utmanade mig med en sanning som örat inte vill lyss till, som hjärtat inte är beredd på. En ny famn, en annan kärlek - någon annan i mitt ställe. Lova mig tystnad, en liten tid.

 

Du kommer inte sluta kännas. Eller det senaste året av mitt liv slutar inte betyda. Det har betytt något.
Det har varit värdefullt på sitt vis. Men jag är glad att beslutet vi tagit är gemensamt och att jag nu äntligen

känner att vi är lika redo. Att ingen lämnas skadad i väggrenen. Du kommer kännas. Året kommer göra sig påmint och ditt namn kommer fortfarande vara en ädelsten i mitt liv. Man kastar inte bort ett år. Man kastar inte bort en gammal vän vind för våg. Oroa dig inte.

 

Men låt oss ge varandra andrum, svängrum.
Farväl och adjö, rövardotter.