Bränt barn skyr elden
Det var nog i den där stunden, då du med din hand förde mitt huvud mot din hals, istället för ned mot ditt kön, som du tillförde syre till en öppen låga. Det var nog den halva minuten som långsamt tickade förbi som fick mig att gnistra som tomtebloss på nytt. När mina andetag landade mot din hals. När mina läppar nästan snuddade vid huden. Du lät mig vila hakan mot din axel, och jag förstod - elden dog aldrig riktigt ut.
Sedan när jag lät mina läppar omsluta din längtande lem och mitt spontanblåa hår retade mina ögonfransar, så lät du dina fingrar lirkas in mellan stråna, föra dem bort från mitt ansikte. Du lyssnade till våra ljud. Du smiskade min kind med din handflata. Drog sådär upphetsat i mina hårtester mellan dina fingrar. Sedan efter en stund, med blicken fäst på mitt ansikte, så smekte du varsamt min kind i några sekunder. Den där smekningen - den tände nya tomtebloss.
Jag somnade på din soffa. Vaknade mitt i natten och lyssnade efter dina andetag, tittade på månen mellan dina skeva persienner, somnade om. Vaknade innan dig på nytt. Vek täcket, borstade tänderna, övervägde att koka te. Men det kändes inte som om stunden erbjöd varma drycker. Jag var inte där för en kopp te. Jag visste det, så jag kurade ihop mig i ett hörn av din soffa. Läste poesi på mobilen. En halvtimme senare kliver du utanför din sovrumsdörr. Går nyvaket fram till mig. Fattar tag om täcket jag nyss vikt ihop, bäddar in dig själv i det - sen lägger du huvudet i mitt knä. Lägger en arm ovanför ditt huvud. Låter din hand vidröra min. Fattar inte tag eller så, men du vidrör mig. Kanske inte ens med avsikt. Du vrider huvudet uppåt för att möta min blick några gånger. Jag skämtar. Du ler. Du ler, gång på gång. Och det är i den stunden som jag verkligen förstår. Elden dog aldrig. Du hjälpte mig aldrig att släcka flammorna, du vände ryggen till och gick. Genom några "väl valda ord" på internet. Jag har alltid vetat att det inte släcker några lågor, att det aldrig släckt glöden. Men du valde att gå, och hade nog inte för avsikt att komma tillbaka, någonsin. Men så bröt du tystnaden i september, fyra månader efter att du orsakat den.
"...tystnaden är det som gnager, jag fattar vad du menade, nu fattar jag. Såhär på kvällarna funderar jag på allt möjligt, sådant som har med karma att göra. Så jag försöker att, i den mån det går, rätta till saker som jag fuckat up. Listan är ju diger men skam den som ger sig. Jag var CP stört elak mot dig och typ alla andra i världen. Toxisk i brist på bättre koncept. Jag kan säkert inte göra någonting åt något, men för att försöka göra något vettigt vill jag be om ursäkt för den jag är...
Jag vet att du bara ville väl, kanske för mycket väl, såhär i efterhand. Jag kallade dig pyscho, och i någon grad var du kanske det. Men du var genuint och uppriktigt engagerad i mig och mitt. Sådant ska man ju inte vifta bort så lätt. Något du inte får förglömma är att jag tycker att våra pratstunder är bland de bästa jag haft i hela mitt liv. Det finns ingen som vet lika mycket skit om mig som du.
...Summa summarum är väl att jag hoppas att du/ni har det bra, och att jag inte förstört något för dig.
Peace out, liljan."
Så fick jag då orden. Ett förlåt. Även om dem är inbäddade i självömkan, även om dem blandas med annat oväsentligt så fick jag ett par ord. En början på ett avslut. En ursäkt. Sen såg jag dig i ögonen. Fick en omfamning när vi sågs, och åter när vi skildes åt. Kände mig tusen trubbel lättare. Men kände inget särskilt mer. På flera veckor. Det hade kunnat få slutat där. Ett förlåt, en omfamning. Sedan ett vägskäl - skilda vägar, varsitt håll.
Men sen väckte du en lust, mättade densamma, du smekte min kind, du lade dig i mitt knä, du vidrörde min hand. Och du log. Det där leendet. Som jag fallit för när vintern var på väg att lämna oss förra gången. Det där leendet som jag älskat sedan dess. Elden har inte slocknat, och jag sitter nu och undrar om du är medveten om din förmåga? Om din effekt. Varför låta mitt ansikte möta din hals, varför möjliggöra att jag kysser din hals innan jag tillfredsställer en helt annan lust? Varför vila huvudet i mitt knä? Små detaljer, som jag ser, som jag känner. Sen slås jag av hur ofta jag överanalyserar. Försöker upphöra. Försöker tänka att det kanske var "för min skull". För att det skulle kännas märkligt att föra mitt huvud till målet utan att först ha druckit lite blåbärssoppa på vägen. Kanske är beröringen för min skull. För att det inte ska bli hårt. Avskalat och känslokallt. Men du glömmer att jag inte efterfrågat någonting annat. Att jag klev tillbaka in och förstod precis vad som väntade. Att dina tår retsamt tryckandes i min midja och en förfrågan om fotmassage inte stannar där. Det vet både du och jag. Jag är inte dum. Du är inte dum.
Små detaljer. Fastnar.
"Bränt barn skyr elden" men tänder först ett tomtebloss i dess lågor.
Men sen väckte du en lust, mättade densamma, du smekte min kind, du lade dig i mitt knä, du vidrörde min hand. Och du log. Det där leendet. Som jag fallit för när vintern var på väg att lämna oss förra gången. Det där leendet som jag älskat sedan dess. Elden har inte slocknat, och jag sitter nu och undrar om du är medveten om din förmåga? Om din effekt. Varför låta mitt ansikte möta din hals, varför möjliggöra att jag kysser din hals innan jag tillfredsställer en helt annan lust? Varför vila huvudet i mitt knä? Små detaljer, som jag ser, som jag känner. Sen slås jag av hur ofta jag överanalyserar. Försöker upphöra. Försöker tänka att det kanske var "för min skull". För att det skulle kännas märkligt att föra mitt huvud till målet utan att först ha druckit lite blåbärssoppa på vägen. Kanske är beröringen för min skull. För att det inte ska bli hårt. Avskalat och känslokallt. Men du glömmer att jag inte efterfrågat någonting annat. Att jag klev tillbaka in och förstod precis vad som väntade. Att dina tår retsamt tryckandes i min midja och en förfrågan om fotmassage inte stannar där. Det vet både du och jag. Jag är inte dum. Du är inte dum.
Små detaljer. Fastnar.
"Bränt barn skyr elden" men tänder först ett tomtebloss i dess lågor.