Flashiie

...och förresten så kan jag ju säga att det kändes ungefär lika märkligt som jag fantiserat om att

det skulle komma att göra om jag någongång fick syn på dig. Om jag mötte dig. Jag satt med en

gammal vän på ungdomsamottagningen och jag hör din röst några meter bort. Ser din väninna,

ser först inte dig. Känner igen vänninnan, tittar bakom henne där du kliver ned från det sista

trappsteget, blir synlig. jag ser ditt yviga hår. Sidan av ditt huvud och din smala kropp. Dig. 

Hjärtat stannade för en stund. Tiden stod still för ett ögonblick. Det var som om det gick i slow-

motion fastän jag tyckte att jag vände mitt huvud så fort jag kunde. Du och din vän satte er endast

någon meter eller två bakom min rygg. Jag bestämde mig rätt så snart för att spela oberörd, det kändes

enklast. Jag undrar om du kan förstå det...

 

Jag pratade med min son som blivit bjuden på pepparkaka och saft. Jag tror att han kände igen dig.

Han log och blev generad. Blyg. Tittade på dig över min axel eller på sidan om min kropp där jag

satt i en fåtölj. Men sen gömde han sig för dina blickar gissar jag. Jag tror att vi satt tysta i nästan

tio minuter. Plötsligt säger du "Hej förresten". Hade du precis som jag krigat med vad man borde göra,

vad man borde säga? Jag dog lite när jag hörde dig. Min främsta tanke var nog faktiskt att jag blev

lite stött. Som arg. För jag hade vid den punkten nöjt mig med tystnaden. Den kändes hanterbar.

Jag hälsade tillbaka. Jag frågade hur du har det - inte utav artighet, utav omsorg. Men ändå retade

det mig att det inte hade fått förbli tyst. Vi utbytte några få ord till innan min väninna kom tillbaka och vi

skulle gå. Mina hjärtslag galopperade. Det tog en lång stund, många timmar innan jag riktigt kunde

smälta vad som skett under dagen. Trots allt så var något av det sista du sa till mig innan den dagen

"Jag har inget att säga dig". Det var där vi lämnade det. Avslutade det. Jag skulle kanske inte säga att

vi var osams. Jag antar att det bara kändes hopplöst. Dött. Jag har ett svagt minne av att jag sa

någonting till dig om att jag en dag skulle komma och lämna några filmer som du glömt kvar här,

och att när jag lämnade dem så var allting över. Som en symbolik. Att nu har vi inget att ge varandra

längre. Vi har inget att hämta, inget att få. Inget att sakna eller att berövas. jag har fortfarande inte

lämnat filmerna. Inte för att undvika det där symboliska avslutet. Jag har helt enkelt bara glömt bort.

Jag kommer att tänka på det i mellanåt då jag tittar igenom mina filmer... Men jag känner nog ändå att

det vore för dramatiskt och som på film... Som om jag färväntade mig att bli stoppad på väg ned från

stentrappan till ditt hus. Några stillastående sekunder och en plötslig kollisionsartad sekund där vi båda

erkänner avsaknad och längtan med våra blickar och kroppsspråk. Det kanske skulle sluta där, trots det.

Men det har alltid varit rätt dramatiskt mellan oss. Egentligen. Passionerat. Så vill jag minnas det.

Även om jag var distanserad. Även fast du var avhållsam till och från. Men vafan, det fanns stunder som

sprakade, exploderade och gnistrade. Jag talade med en avlägsen kontakt om dig.. Om minnena.

Jag ordkräktes en lång stund. Kastade ur mig alla tankar och alla minnen som på löpande band.

Han har ännu inte hunnit svara på det mailet, så jag antar at jag återigen kommer hamna i en lång

stund av djupa funderingar kring Dig. Det har blivit en sådan period sedan jag såg dig för någon vecka sen.

Rätt oundvikligt. Men du tror säkert att jag var känslokall. Att jag inte brydde mig avseevärt. Tvärtom.

Jag blev ur balans bara. När du frågade hur jag hade det så kändes det som om jag funderade över

ett svar i en evighet. För några år sedan var du den enda som jag kunde säga den fullkomliga sanningen

till, som jag ville skulle veta allt, ta det onda med det goda. Även om jag då inte sa något så visste du ändå.

Där i låg en del av intimiteten. Att du tycktes känna mig som ingen annan. Så när du nu, några år senare,

några ärr och vanbildningar senare frågade hur jag mådde så hade jag gärna satt mig ned och

talat om för dig precis hurdant livet ser ut just nu. Men du förstår ju själv. Det var stelt, kändes stelt.

Kallt. Och det hade inte gett oss någonting. Hade inte förändrat någonting. Ingen vinst. Så jag gav dig ett

"Det är okej." Nog fattade du väl att jag mått bättre, att okej var mer "inte okej".

 

Jag ville bara ha sagt att det inte... var meningen.. att vara känslokall. Att vara tyst. Att inte se dig.

Du är fortfarande vacker. Jag orkade bara inte klösa på sårskorporna, på öppna sår. Jag är inte

fullkomligt läkt. Jag trodde kanske det.. Jag har gjort mitt bästa att hantera förlusten. Länge.

Men du fattas mig.Typiskt att staden är så liten. Det lär inte vara sista gången det sker. Jag hoppas

på att kunna skina av lycka och att jag nästa gång kan ge dig ett ärligt "Det är fantastiskt bra!".

Tills dess, nu vet du att det inte var mitt drömläge att träffa dig där och då och att det blev som

det blev. Det var svårt. Tystnaden var enklare att hantera. Men jag är glad att du mår väl.