Hanna mitt i sommaren
ta mig själv på allvar. Att börja skriva som om mina ord verkligen kan vara värda någonting.
Att berätta sanna historier istället för ihopfantiserad lyrik.
Jag minns första gången jag fick se en bild av dig. En platt lugg som letade sig ned över ditt
lite breda näsben. En brun t-shirt mot din taniga kropp och ordet "Hultsfred" över din bröstkorg.
En ljusgul bakgrund, som solen i ryggen och så de is blå. De underbara is blå. Mitt i sommaren.
Jag satt i en gäststuga ute på landet. Solskenet fladdrade in med vinden genom den något
skeva trädörren. Melissa Horn sjöng för mig då precis som dessa dagar. Hon sjöng "Hanna"
och på något vis så har det blivit vår låt fast bara för mig. Fast när jag hör Korn så blir jag
sentimental. För du gilllade dem då. Vi plattade håret tillsammans till ljudet av deras skrål.
Jag minns hur jag gick barfota över gräsmattan och kunde inte riktigt släppa bilden ur huvudet.
Gick till datorn flera gånger om dagen bara för att kunna se ditt ansikte. Vi började då. År 2007.
"För att jag älskade dig så" - är nog svaret på många frågor. Hur kommer det sig att vi befinner oss
där vi är idag? Sena vintern tvåtusenåtta sprack vår kärlek, rämnade. I februari följande år ville jag
ta mitt eget liv och desperationen var oerhörd. Jag hoppas att jag aldrig någonsin mer i livet hamnar
där jag var då. Det är en sak som är väldigt svår att sätta ord på, utan att skrämma mig själv. Än idag.
Ibland känns det som om det hände förra månaden. För ibland känns du så oerhört nära. Du och livet
vi hade då. Jag satt många mörka nätter i badrummet och lyssnade till vattenledningarnas susande då
badkaret fylldes med vatten. Satt där och funderade över vilket sätt som skulle göra minst ont.
Vilket sätt skulle vara det mest effektiva och snabba. Jag räknade värktabletter. Vattennivå. Läste mina
blodådror som en karta för att finna den gyllene ådran som skulle kunna befria mig, göra mig rik, rik på
livlöshet. Hela tiden fanns du med. Jag bar på en hemlighet, den bästa jag någonsin haft. Jag var redan rik,
jag visste bara inte om det.
Jag frågade ut en rubbad människa om de bästa sätten att ta sitt liv. Fick många skrämmade svar som jag
vägde mot varandra där mellan kritvita kakelplattor. Plus mot minus. Smärta mot smärta. Liv mot död.
Det svåraste är nog att erkänna styrka i svagheten. Att erkänna att man känt sig så svag fast man vet om
att man alltid varit stark, för man är där man är idag, just då. Så en bit som är svår är att erkänna att jag
inte lyckades skära mig för jag ville inte se mitt blod. Jag lyckades inte heller dränka mig för det gjorde
så ont i bröstkorgen och jag trodde att mitt huvud skulle sprängas av paniken. Av det faktum att jag blev
livrädd för hur någon skulle finna mig. Hur skulle de komma in genom ytterdörren? Vem skulle se mig
först? Panik över att det kändes som om ytan var en mil bort och jag plötsligt glömde bort hur man simmar
för sitt liv. Jag lyckades inte dö. Jag kastade min överkropp över badkarskanten och kräktes ut en väldig
massa ångest och gråten stod mig upp i halsen. Jag minns hur jag hyperventilerade och jag ville bara
till mamma. Jag har förtängt orden jag skrev till henne. Jag har lyckats att glömma den exakta formuleringen
över vad som kändes som ett sista rop på hjälp. Där och då vände mitt liv.
En månad senare fick jag bevis på att jag bar på våran son. Att han funnits i mig då jag önskat livet
ur mig själv. Jag känner förmodligen oerhörd skuld för att jag önskat livet ur oss båda utan att ens
veta om det. Jag blir tom på ord. Tom på känslor. Det går till en viss punkt - berättandet. Att dela
med mig. Sen behövs ett uppehåll. En paus. Men när jag vaknar imorgon är jag några känslor lättare.
Några tankar friare.
Men det började med dig och du finns kvar idag. Hultfredskillen med de isblå. Kärleken är död.
Men aldrig tacksamheten för att du funnits, för allt du gett. Tack Jim.