Rock Bottom
Rock bottom is good solid ground,
and a dead end street is just a place
to turn around.
Vi brukade be varandra att aldrig blåsa bort. Vi stod i stormens öga du och jag. Hand i hand. Världen var som oftast grå omkring oss och vi var blåögda när vi älskade. Vi ifrågasatte aldrig vår hållbarhet. Vi tittade sällan närmre på sprickorna i fasaden när vi försökte älska varandra för resten av livet och för allt vad det var värt.
Midsommaraftonen skulle regna bort om man skulle lita på vädret. Men du kom med solsken till mig. Vi satt på golvet du och jag i min nya lägenhet. Middagsbordet stod kvar i möbelbutiken men en flyttkartong bar våra tallrikar. Du tuggade långsamt och varje munfull var inte värd namnet. Du nafsade försiktigt fastän jag tyckte mig se hungern klösa innanför dina revben. Din kropp var blek och jag fantiserade om att jag skulle kunna slå mina armar två varv omkring dig. Fängsla dig i min famn. Tankarna sprudlade inom mig samtidigt som ett leende grodde sig fast permanent i mitt ansikte. Det var något med din blick som rotade sig långt inom mig. Du kittlade mina mörkaste hemligheter och fick dem att kännas välkomna upp till ytan. Som om de aldrig skulle kunna skada mig igen. För inget mörker skulle kunna nå oss. Du fick mig att tro på det. Men jag litade inte på mig själv.
I många år hade det mörkaste inom mig varit skadligt. Det som gjort som ondast inom mig gjorde också mest skada uppe på ytan. Jag hade inte lärt mig uthållighet. Att möta mina rädslor. Att vara den med mest slagkraft i striden. Förloraren blev oftast jag. Malplacerad och missförstådd. Sjukligt rädd för livet och friskförklarad på samma gång.
Jag visste hur depression såg ut. Man kunde se den krypa på människor som går till affären i pyjamas. Man kunde se den i ansiktet på folk som prytts med djupa, mörka fåror under ögonlocken. Huden som grånar och blicken som vissnar. Munnarna som tuggar tabletter, kropparna som sover mitt på dagen och är vaken om natten när staden i sin tur somnat.
Eller de individer som glömt bort sig själva någonstans på vägen och nu mest inväntar en fullkomlig och ofrånkomlig knockout. De var dem, det var dem som lärde mig hur depression ser ut. Så när den drabbade mig i som litet barn så borde jag ha känt igen den. Men kanske är den mer skonsam mot de små liven. Eller så kanske inte.
När jag träffade dig så gjorde livet inte fullt lika ont längre. Depressionen hade krupit på mig sedan jag var nio år gammal. Den gjorde mig inte så grå och jag gick inte till affären i pyjamas. Men den drabbade mig med full kraft, gång på gång. Som vågor på ett hav.
Jag kallades många gånger för ”lat” under min barndom när livet vacklade och tiden som jag borde ha spenderat i skolan blev lidande. När någon sa mig att jag var lat kändes det som en vedervärdig kränkning. För jag visste att allt det som hände mig i livet inte var vare sig önskat eller självförvållat. Jag drog inte fötterna efter mig för jag var lat, jag gjorde det av rädsla. Rädsla för att leva fullt ut. Rädsla för individer. Socialfobin drabbade mig som hårdast under tidiga tonår, efter sexuella övergrepp och mobbning. Jag fick diagnosen och det öppnade människors ögon i min närhet. Det var nog aldrig någon som fullt ut förstod. Men när diagnosen fastställdes så blev jag alltmer sällan kallad för lat. Jag såg det som en vinst mitt i alla förluster. Sen kom du.
Jag har hört att människor korsar ens väg utav en anledning, för att man antingen skall hjälpa dem, för att man har utbyte av dem eller för att man behöver varandra. Jag har också hört att människor finns kvar i ens liv precis så länge som det är avsett att man har behov av varandra. När man ibland utan vettig eller förklarlig anledning växer ifrån varandra, tappar kontakten eller när det känns som om livet drar två människor isär så är det för att man gjort allt man kan för varandra. För att man fått allt som fanns att ge och givit allt man kunnat ge. Det har jag hört. Men jag kan inte tro att det är sant, för jag behöver dig än idag,
men du fattas mig.
Jag älskade dig passionerat och passion var främmande för mig när du kolliderade med mig. En önskan om att alltid ha dig nära utfärdades samma sekund som jag såg dig. Allt gott i världen ville jag ge dig. Om jag hade kunnat så hade dina sorger varit ett minne blott och dina smärtor sedan länge utsuddade. Du var en sådan människa med mörka fåror under ögonen, med tablettpåverkan i blodet och med världens ömmaste handlag fastän du kände dig så skrovlig och ärrad. Nu är du som ett ärr inom mig. En påminnelse om ett ögonblick i livet som inte lämnade fotspår, det skapade något permanent. En notis om att man blöder när man öppnas om mörkret får härja fritt. Jag visste inte att det fanns en ände. Misstrodde att med mod och uthållighet så blir man uttömd på allt det onda i sin om tid.
Om man öppnar alla fönster på glänt och låter ljuset strila in. Om man vågar och tror att en ljusare framtid väntar. I famnen hos varandra. Jag orkade inte hålla ut. Min tro tuggades av kraftfulla käftar och jag tror du kände likadant. Jag tror du led som jag. Ett hopp om att aldrig smitta av sig sin svärta på den andre grodde nog alltid inom oss. Kärlek var en sanning, råder inga tvivel, varken nu eller då. Men modet gick förlorat och jag släppte din hand. Jag ångrar mig resten av livet att jag släppte taget. Varför släppte jag din hand?
Under dina fingertoppar fanns en fristad för mig. Jag rörde dig nog sällan tillbaka. Jag älskade dig men jag räckte inte hela vägen. Mina friska ögon kan se. En rädsla för att bli lämnad om förälskelsen vissnade. Jag älskade men fruktade och undvek det som skedde ändå.
Jag släppte taget om min fristad för stormen var intill. Ingen ork att stå emot. Ingen ork att återse bottnen för att klättra upp igen. Du var i obalans, jag var likadan. Men jag gick inte till affären i pyjamas och inga recept skrevs ut. För jag trodde inte på att min lycka fanns i ett piller, och även om det vore sant så vore jag inte värd det. Jag intalade mig det att Lycka är ingenting som spills ut på mig. Vi försökte oss på vänskap, vi smakade på passion, vi kände doften av en lycklig framtid, men stormen tog allting. Jag tror vi dödade alltihop. Älskling,
vi dödade nog allting.