Flashiie

Kontroll. Jag saknar det. Kontrollen över hur man ska må. Vad man ska ha lust med och vad man har olust till. Kontrollen över humöret, över dygnrytmen, planering och struktur. Kontroll över livet. Mest av allt avsaknad av kontroll över mina energier.

 

Dygnsrytmen går bra, tackar som så artigt frågar. Jag är nöjd. Jag blir trött i "lagom tid". Låt oss nu jämföra med när jag satt vaken klockan fyra var morgon och skulle upp endast några få timmar efter att jag somnat. Om vi jämför med det så har jag lyckats tämja dygnet. Jag styr. Jag är stolt. Somnar ganska sällan efter klockan 01 och jag vaknar alltmer sällan efter klockan 10. Nu går vi upp. Vi tar oss iväg till dagis allt oftare och depressionens typiska ansikte visar sig alltmer sällan. Det blir inte längre lika uppenbart att den fortfarande härjar här, inom mig, i mitt hem, i mitt liv. Inte lika tydligt att depressionen tar över, äter upp. Men den gör det. Fortfarande. Det är därför jag sitter här idag. För samtidigt som jag tycker att jag lyckas ganska väl med att hålla allt i schack så är det så oerhört svårt att känna mig glad. Jag kämpar för att glädjas. Ska det behöva vara så? Det blir liksom inte på riktigt, det känns ansträngt när jag ska försöka glädjas åt trevliga stunder, fikabesök, en promenad, umgänge med nära och kära, en bra film, en god kaka. Jag känner mig så dränerad. Det känns som om jag blir bestulen på min lycka. Fan, jag vet ju att jag har den inom räckhåll. Jag vet ju det egentligen. Jag styr, eller hur? Är det inte så det ska vara? Men varför känns det då som om jag inte har kontrollen? Varför känns det då som om någon stjäl ifrån mig? Jag är så sällan glad. Aldrig euforisk eller lycklig. Så otroligt sällan upprymd eller road. Jag är trött på det. Jag är så innerligt trött på att det känns som att jag inte har kontroll över detta. Jag gissar, och jag gissar faktiskt bara, på att det råder någon obalans i min kropp, i mitt sinne. Kanske någon kemisk obalans som jag faktiskt själv inte rår på. Något jag vare sig kan styra eller hjälpa. Det är därför jag tänker såhär idag:

 

Kanske är det dags att sluta fly. Kanske är det dags att inte avsky eller räds. Medicinering.
Jag har sedan så långt tillbaka som jag kan minnas inte ansett att det är någonting för mig. Jag har sett mig själv som tillräckligt "frisk", som icke behövande. Har jämfört med så många andra människor och alltid tyckt att "Det är helt okej att anse att medicin hjälper Dig, men jag tror verkligen inte att det är något för mig". Kanske har jag varit rädd för att bli hjälpt? Kanske har jag varit rädd för att bli beroende, för att förlora mig själv, för att inte längre bli "jag". Men alternativet kan vara bättre. Det "nya" jaget som skulle krypa fram ur detta urholkade skal kan ju vara en bättre version. Vem är det jag väljer bort, vet jag ens det? Jag är fortfarande rädd. Jag är fortfarande tveksam. Men jag börjar allt oftare se på det i en annan vinkel. I en ny vinkel. Kanske kan det vara den rätta vägen för mig just nu. Mitt liv kan ju bli lyckligare än såhär, och det kan ju vara medicinen som är min räddning, som är min hjälp. Det kan vara ett piller som får mig att skratta igen, att glädjas igen. Jag vill gärna skratta igen. På riktigt. 

 

Det gör mig arg, att vara utom kontroll. Att känna det som om jag står utanför och ser på medan någon eller något annat styr mitt liv. Styr mitt humör. Ena stunden kan jag vara glad och positiv och en timme senare är det som om någon tvärvänt på allting och jag känner mig orkeslös. Läget känns hopplöst och meningslöst. Det bidrar till att jag inte vill gå ut, vill inte träffa någon, vill inte krama någon, vill knappt se på någon annan människa eller bemöta någon annans energier. För det tar så mycket på mig att göra det. Andra människors energier kan vara så dränerande fastän de är ljusa, positiva, bra. Men jag är så känslig för intryck just nu. Har kanske alltid varit, men extra mycket nu. Allting berör mig. Allting. Ett stökigt hem, ett bråkigt barn, en sorglig film, en lycklig låt, ett smittsamt skratt. Allting vidrör, berör. Men hur det än träffar mig, med vilken styrka det än slår så skrattar jag så sällan. Jag mår så sällan bra. Jag vill. Jag vill. Jag vill vara glad. Jag behöver inte lycka. Men snälla låt mig glädjas, få skratta och se på saker med positiv inställning. Bara en sådan sak. Var fan är positiviteten? Det gör mig besviken och arg, att sakna. Att känna mig bestulen. Jag vill anmäla kontrollen över mitt liv som stulen!

 

Tillägg. Tankar.

Första gången jag träffade min sons far så gav han mig två underbart smakfulla koppar i present. Jag gissar på att de var ett inköp som hans familj gjort. Jag har svårt att tro att han själv valt dem. Men jag fick dem. Jag gillade dem. De var goda att dricka té ur, vilket jag ofta gjorde då jag älskade honom.
För något år sedan så blev det ett hack i en kopp. Skönhetsfläck. Jag behöll kopparna med tillhörande fat. De gick fortfarande att använda. Jag tyckte mycket om dem.
För ett par månader sedan så gick ett av faten sönder, några timmar senare ringde min sons far. Vi hade inte hörts av på många, långa veckor och samtalet avslutades på ett otrevligt vis. Minns inte hur. Men jag minns att jag somnade ledsen och upprörd den natten. Att jag ansåg det vara en vändpunkt. Det blev ett betydande samtal för hur vår vardag ser ut idag, det minns jag.

Några veckor senare så lossnar örat på ena koppen.

 

Igår låg min telefon död under hela dagen. Batterierna var slut och jag tyckte det var ganska behagligt att inte matas av notiser hit och dit, plingande nu som då. Så jag lät den sova ett par timmar. Jag sitter i vardagsrummet och hör ljud inifrån toaletten. Katten leker med något på handfatet. Jag lägger inte större tanke kring det utan låter katten hållas. Inte ens när jag hör ett kraschande ljud så låter jag det stjäla min uppmärksamhet utan jag låter det vara. Kvällen kommer och jag sätter igång min mobil. Tre missade samtal från min sons far, alla inkom runt 12:30 tiden. Inga meddelanden. Radiotystnad i flera veckor innan dess. Min flickvän ropar inifrån toaletten att fatet till den andra koppen gått sönder. Att det ligger i många spillror i handfatet och att värmeljusen som stått på ligger utspridda på handfatet.

Vidskeplig, spirituellt öppensinnad - kalla det vad du vill. Men jag kan inte låta bli att känna att det har ett samband. Att känna att det är ett tecken att jag är på väg åt rätt håll. Att jag går vidare. Att jag lämnar de gamla té-stunderna bakom mig. Att han inte får lov att ta plats mer. Att vad han än gett förr så finns det inget kvar att hämta idag. Kopparna har krossats. Örat till koppen från handfatet har lossnat, faten har gått i spillror. Jag slutade att dricka té i de kopparna för länge, länge sedan. Men jag fortsatte att ha dem intill. Som ett litet minne. Som ett gott minne. En trasig kopp står kvar på handfatet, utan öra, full med värmeljus. Jag vet inte varför jag sparar den. Jag har fler koppar. Men ingen full av minnen. Ingen full av ljus.