I'm going home
korrigerade meningarna och kände efter om det som skrevs, om det
var vad som kändes på riktigt. Brevet ligger vikt, utan kuvert på resväskan
som är fylld med mina saker.
Idag åker jag hem till min lägenhet som stått tom sedan januari.
Jag brukar försöka med att dröja mig kvar här de gånger jag ska hem.
Jag sköt upp den där storstädningen som behövde ordnas för ett tag sedan,
sköt upp den i veckor. Nu vet jag åtminstone att det inte är ett synligt kaos
jag kommer hem till. Men det finns där, gömmer sig under tapeterna,
kravlar i vattenledningarna och kräks ut mot min hud då jag omger mig
av kakel i badrummet. Jag hoppas för allt i världen att det ska ha dött ut,
som så mycket annat. Att det inte ska kännas i natt då jag väljer att sova.
Jag minns hur jag ibland brukade tänka på de som flyttade in i mitt gamla
rum på Norralundsgatan. Det finns så mycket ångest och panik i det rummet.
Jag spenderade dagar, veckor, år med att må som värst innanför de väggarna.
Jag har tänkt att det borde kännas som att flytta till ett hemsökt hus för de nya
hyresgästerna. Har tyckt synd om dem...
Jag påminner mig själv om hur min bästa vän sa ungefär; "Det syns
att du mår bättre, du ser så mycket starkare ut." Jag vet hur man brukar säga
att skenet bedrar, men jag tror det är sant denna gången. Jag tror jag känner det
i mina vener, styrkan. Jag har bytt ut de gamla andetagen.
Ska kolla på ett potentiellt nytt hem klockan 16. Först ett stopp på vägen, mvc.
Sedan ska jag hem. Jag klarar det här.