Flashiie

Innan min son fanns, då såg jag mig själv som en barnvänlig människa. Jag hade höga drömmar om

att en dag ha en stor familj med många barn. Jag såg mig själv som den som inspirerade till lek,

kreativitet och till att skratta tillsammans så ofta som det bara skulle vara möjligt. Jag skulle så enkelt

sitta ned på golvet med mitt barn och med glädje följa med på en fantasifull lek, jag skulle virvla runt

i cirklar då barnets kropp fylldes med dans. Det fanns ingenting som jag i sinom tid inte skulle uppmuntra.

Räkna då givetvis bort de självklara sakerna som våld, missbruk och annat uppenbart skadligt -

dessa kommer aldrig vara okej.

Men jag skulle vara den coola, något unga mamman som klappade min tonåring på ryggen och sa:

"Vill du tatuera dig? Go for it. Har du piercat din navel? Tufft, om du gillar det! Självklart ska du köra

motorcykel då du är gammal nog att ta körkort!" Den mamman. Morsan som inte gjorde

blommor-och-bin samtalet till ett helvete heller. Jag skulle vara cool. Kul. Inspirerande. Stark.

Jag kunde ha varit ensam men stark. Jag ställde in mig på det tidigt, jag antar att jag bestämde mig för

det redan den dagen då jag insåg att förhållandet med barnets pappa inte skulle bli ett drömläge.

När jag trodde att han skulle måla ut sig ur bilden för gott. Ensam men stark.

 

Jag fick för några veckor sedan frågan "Tycker du att du är en bra förälder?" Det är en mångfasetterad

fråga som var otroligt svår att ta till sig. Trots det så svarade jag förmodligen rätt omgående "Ja".

Det kändes som att halshugga sig själv om jag skulle ha svarat annorlunda. Jag har funderat på den

frågan i efterhand och jag skulle idag inte svara på samma vis. Jag tycker inte att jag är den bästa

förälder som jag kan vara. Jag är inte den mamman som jag trodde att jag skulle bli. Ibland känns det övermäktigt att vara förälder. Visst inser jag att det förmodligen inte blir lättare med åren. Men just nu

känner jag mig överväldigad av ansvar, förväntningar - och jag kan inte sätta fingret på varför jag inte

får detta att funka.

Att ha rutiner hurrar jag för. Jag har länge insett att jag fungerar bäst med hjälp av rutiner, att det gör både

mig och sonen gott. När sonen var ungefär ett år så hade vi en rätt lång period då sängtider hölls. Då han

sov i sin egen säng, jag somnade innan tolvslaget nästan varje kväll och vaknade ofta tidigt på morgonen

med en överraskande lust till att gå upp och få en stund för mig själv innan vi fortsatte med andra

dagsrutiner tillsammans. Jag fick det att funka och jag minns det som en av de absolut bästa perioderna

i mitt mamma-liv. Jag var duktig. Sonen och jag hade ett helt annat samspel, vilket inte bara kan bero på

att han var mindre och då även mindre busig och bråkig. Jag skulle förmodligen få mycket ris om jag

sade detta högt i en diskussion - men att fostra ett barn är faktiskt lite som att fostra en hund. Jobbet ligger

på en själv att få individen till att inte bitas, att inte bajsa på golvet och i stort sett allt annat..

Min son är bråkig, han vaknar om natten, gäster frustar irriterat och jag inser att min son får ibland

oförtjänt skäll för saker som jag kunnat förhindra om jag varit en bättre förälder. Om jag hållt hållt i allt vad

rutiner heter. Om jag inte låtit det gå utför så fort och så förödande. Jag vet inte när jag tappade taget.

Jag minns inte när den där perioden blev omvänd. Jag var kär då. Jag var i ett kortvarigt förhållande som

dog olidligt snabbt och jag kan inte låta bli att påstå att jag tror, men bara tror, att det var där det började.

När jag insåg att jag skjöt bort en chans till att ha "familjeliv". Hur den relationen var och hur det blev som

det blev tillhör en annan historia. Men den påverkade mig mycket. Jag tror att jag då återigen fick inse

att jag verkligen skulle bli ensam. Ensam förälder. Ensam med allt ansvar och alla förväntningarna.

Det blev tungt.

 

Min största skam är isoleringen. I alla fall i natt. I alla fall nu när sonen missat så äckligt mycket av

sin dagistid för att jag inte tar mig ur sängen då klockan ringer strax efter halv åtta på morgonen.

Han missade en månad på dagis pga allt det där som jag inte kan sätta fingret på. Av min orkeslöshet.

Han har missat 2 veckor nu igen.. Som jag nämnde så är det en mångfasetterad fråga att svara på:

"Tycker du att du är en bra förälder?". Jag älskar min son. Jag ger honom all kärlek jag förmår.

Jag vill hans bästa. Jag har sökt hjälp, jag går hos psykolog eller vad hon nu kallar sig, jag öppnar

mig för socialen som också är inblandade i våra liv och i vår vardag. Jag gör allt detta för att min

älskade son finns. Jag börjar att känna tillit till folk för jag tvingar mig själv till det mer och mer.

För att jag ska kunna få den hjälp som behövs när jag känner mig maktlös själv. När allt är tungt.

Jag har skjutit undan folk, tagit steg tillbaka då de trampat mig på tårna och inte bidragit med något

gott till vårt liv. Vilket jag varit allt annat än bra på förr.

Jag klär min son, jag serverar mat på bordet, jag kysser hans panna innan han slutligen somnar.

Jag skämmer förmodligen bort honom med de leksaker jag tror hans lilla hjärta skulle slå lite extra för.

När jag kan. När jag har ekonomisk möjlighet. Det känns som om jag har kunskapen. Jag har den

allra viktigaste kunskapen om hur man får ett litet barn att bli en stor människa. Jag vet hur jag inte

vill vara och jag vet vad jag kan göra bättre. Det är bara så otroligt lätt för mig att gå vilse.

Och jag skäms för det. Jag kommer nog alltid, i resten av mitt liv att skämmas för hur dålig jag känner

mig idag. Hur illa det gör mig att jag inte tycks kunna göra vad som är bäst för min son, fastän det

till och med i mina egna öron kan låta så simpelt. "Ordna rutiner. Kom iväg till dagis. Gör nåt för dig själv.

Sätt gränser." Allt sånt. Hur svårt kan det vara? Övermäktigt. Otroligt omtumlande. Men jag har en

vilja att bli den mamman som jag trodde att jag skulle vara idag. Det spelar ingen roll att jag är ensam.

Jag ska vara stark!!