Flashiie

Så kommer de där raderna. De obehagliga raderna, som har makten att vända en dag upp och ned.

"Vi har ett förslag på ett familjehem, möte med den eventuella familjen torsdag kl. 13:30."

 

Jag hoppades på att det låg månader fram i tiden. Allra mest hoppades jag på att det inte var sant. Att det inte skulle bli på riktigt. Men de uttalade det för en månad sedan. Vi behöver söka efter ny familj. Efter ett års upp och ned gångar, efter ett år av experimenterande och leka försökskaniner. Men samtidigt efter ett år där vi funnit en familj som är rätt. Men som tyvärr inte förmår fylla det behov som finns, i den utsträckning det behövs.
Så vi hoppar tillbaka på ruta ett igen. Det skrämmer mig. Jag är livrädd. Jag är rädd för hur våra liv ska bli. En del av mig vill bara ta tillbaka allting.

"Äsch då, det var som en välbehövligt sabbatsår. Jag är som en ny människa nu. Nu ska vi leva livet sonen min. Hand i hand genom sommaren, genom livet. Jag ska servera din frukost ihop med ett sjok rutiner. Jag ska vara supermorsan. Jag vill, jag kan, jag ska. So be it."

 

Men gång på gång visar jag tecken på att inte räcka till. Inte just nu. Vare sig till mig själv eller till mitt barn. Jag är i början av en lång hinderbana. Jag ser målet. Har visionen. Men det är en bra bit kvar att klättra, krypa och gå. Det är en kamp. En kamp som jag inte riktigt hunnit finna andrum i. Det har gått ett år av livet. Av min sons sköra liv. Det är ett krig i kroppen min. Att önska så mycket högre. Att vilja så mycket mer än vad jag förmår. Jag kan faktiskt inte ta tillbaka allting. Kan inte ångra. Kan inte skärpa till mig, ta mig i kragen eller bita ihop. Jag har gjort det tillräckligt. Det finns ingen väg tillbaka dit. Att ångra och bita ihop skulle inte göra någon av oss gott i längden. Den där supermorsekostymen får hänga kvar i garderoben ett tag till. Jag jobbar på det. Men allt har sin början någonstans. Jag behöver börja i rätt ände. Behöver få komma fram till vad rätt ände är. 

 

Jag är livrädd. Jag hatar hur sonens röst spricker när han inser att han måste åka ifrån mig igen, fast vi bara setts i två dagar. Jag hatar hur jag gör honom maktlös. Hur jag gör hans känslor "mindre värda" för att vi vuxna "vet bättre". Jag hatar att han inte kan förstå. Att han inte kan skilja på att vara i ett hus, hos en godhjärtad familj som gör allt dem kan, med umgänge, gåvor, roligheter, rutiner och kärlek - mot kontrasten att vara hos sin älskade mamma, som man levt med i fem år - i ett hus där mamman bara ligger och sover tills man behöver påminna henne om att det borde vara dags för frukost, när solen står högst upp på himmelen. Jag avskyr att han inte vet vad ett bra hem är. Att han inte kan se att vårt hem är en karantän. Där sjukdom och jävligheter härjar fritt. Han ser mig som en superhjälte. Jag älskar honom för att han älskar mig, genom allt. Men det är ett krig att intala sig att man gör rätt val. När man låter en annan familj omfamna honom, söva honom, mätta honom, klä honom. För jag räcker inte till. Jag kan inte älska honom utan att ha itu honom. Jag krigar för oss, sonen min. En vacker dag passar kostymen, supermammakostymen. Jag gör mitt bästa, älskade unge.