Smultron och Sländor
Våra bleka fötter gick försiktigt över kantiga stenar och kvistar tills vi nådde diket.
Där nere bland Förgätmigej gömde sig de röda söta bären. Vi trädde dem på ett grässtrå.
En gren med barr kliade och stack mot mina nakna anklar då jag försökte nå de bär som
gnistrade intensivt rött mitt i den högst växande grönskan. Sonen min övertog grässtrået
då det blivit fullt och vi rusade tillbaka till hans farmor som satt tillbakalutad i en mörk stol
och bläddrade i en tidning. Solen träffade hennes ansikte och hon berömde sitt barnbarn
för alla de röda bären som han hittat. Snart var bären slut och sonen min knuffade mig på
armen och sa att det var dags att hämta flera.
Vi har varit här en vecka. Barfotabarn är vi båda två mest hela tiden. Vi har haft tur med
vädret och solen glädjer oss med sin närvaro nästan varje dag. Igår var vi nere vid sjön
och badade. En ljushårig pojke fyllde sin hink med det glittrande vattnet och öste ut det
över William som ännu knappt hunnit känna på vattnet. Några långa tysta sekunder
passerade, sedan plötsligt intensivt gråtande av köldchocken. Pojken blev överraskad och
hans pappa i bar överkropp, ölmage och jeansshorts sa snällt till sin son att nu får man
minsann be om ursäkt för på det viset gör man inte. Pojkarna blev vänner och lekte
sedan i vattenbrynet någon timme till. För några dagar sedan så tog vi på oss våra skor
för första gången sedan vi kom hit och gick ut på landsvägarna sonen och jag hand i hand.
Så plockade vi nog 15 sorters blommor och gjorde en liten bukett till farmor. Vägen
kastade damm omkring våra fötter och solen brände våra axlar. William sprang in till sin
farmor i köket och lämnade buketten som fick ersätta en gamal och vissen. Sen gick vi ut
på gräsmattan igen och han började jaga varenda humla inom synhåll för att blåsa dem
från blomman där de landat.
Jag kastas fram och tillbaka mellan hemlängtan och att vara lite bortakär när kaoeset
hemma inte kommer kännas så efterlängtat då jag väl kommit hem igen, Men nu har vi
varit här i en vecka och jag inser att vi kan inte dröja oss kvar.. Känslorna svallar.
Mer än hälften av nätterna här har slutat i tårar och en kliande känsla av hjälplöshet
i fingrarna. Svårt att somna, svårt att vakna upp, Svårt att gå genom dagen och låtsas
som om allt är okej. Allt är inte okej. Men berättelsen om det får vänta till ett senare inlägg
skrivet från hemmaplan. Jag vet bara att jag varit dum som dragit mig för att resa hit oftare.
För när jag väl är här så inser jag hur behagligt det kan vara stundtals. Hur mycket sonen
trivs med sin släkt. Nu ska vi strax slå oss ned och äta en av de sista middagarna
på resande fot. Länga hem, inte längta hem, längta hem, längta härifrån?