Adressändring
då blir jag flyttfågel på nytt. Signerade några papper tidigare idag.
Fick det skriftligt att nu lämnar jag de vråer jag kallat hem i några år.
Äntligen. Tog mig i kragen. Det var på tiden. Ett steg i rätt riktning.
Igår var jag i lägenheten och packade ihop allt jag hade kartonger till.
Känslan var som att kliva in i ett dödsbo. Då någon älskad men
till åren kommen har gått bort. Då man står där och plockar ned
personens ägodelar så är det en lycka som blandar sig med en sorg
som sakta bleknar. För man tror på att personen som lämnat en
har det bättre där den är. Jag fick dödsbo känslan. Kände igen
mina saker men det var länge sedan jag övergav dem. Nystart.
Stum. En stund går.
Du. En person frågade om dig. Om din tidigare kärlek. Flickan från
huvudstaden. Det sved på något vis att svara på frågan utan att
nämna vad du gör med mig. Men det är ett val jag gör.
Skapar inte frågor jag ännu inte har svar på. Det är det här jag alltid velat.
Känna såhär och stå still på den här platsen. Så fort man uttalar
"tycker om" och tror sig känna en ömsesidighet, så har de flesta
jag känner till en förmåga att skynda. Som om de inte tror sig ha tid.
Men finns det inte all tid i världen till att älska? Om det nu är så ömsesidigt
så dör man inte av en väntan, förväntan. Det tror jag. Dessutom är det
väl ett sätt att bevara nykärlek en längre tid..?
Och innan man frågar chans -ler- så borde man kanske ge sig själv en.
Reda ut. Ordna upp. Stå stadigt i sig själv. Ha framtidstro.
Hur som helst så är jag försiktigt, förbannat kär. Hemlighetsmakeri
vill jag inte kalla det, men denna karamellen ruvar jag på ett tag till ni!
God natt