Flashiie

Det går upp och ned. Måendet. Tankarna. Tillvaron. Vissa dagar är det som om jag går
på autopilot och tänker inte, reflekterar inte. Andra dagar känner jag mig nedkörd i skorna
och kan inte göra annat än att ständigt påminna mig om allt som borde tänkas över. Allt som
borde göras. Ofta behöver jag stanna upp och fokusera på något positivt. Solskenet nyss.
Utanför fönstret mot ljus husvägg. Jag fullständigt välkomnar lite fler stunder då jag gillar
läget och livet. Då jag fastnar i att känna mig euforisk över att jag har sådan tur. Att jag har
flera bitar i livet att vara lycklig över. Uppskatta. Jag vill förlora mig i stunder som dem.
Då jag påminns. Fastnar i ett lyckorus. Ett skratt.

Vaknade av alarmsignalen. Sådan olust att gå upp. Snoozade. Flera gånger. Tillslut hade 45
minuter gått sedan klockan ringde första gången och jag vred och vände försiktigt på mig.
Tillräckligt försiktigt för att undvika att väcka sonen min som krupit över mig mitt i natten
med alla sina gossaker från sin säng. Ville inte väcka honom innan jag bestämt mig för att
kliva upp eller ligga kvar. Jag låg kvar. Stängde av alarmet en sista gång och försökte att
somna om. Femton minuter senare vaknar min son och lägger sin trötta arm över min nacke.
Han viskar intill mitt öra och får mig att blunda hårt för två sekunder. Skulden slår mig som
en käftsmäll och jag bågnar när han säger "Dagis!". Ränderna från lakanen som legat tryckt
mot hans hud ser så bekväma ut. En god natts sömn. Jag skulle så gärna vilja veta hur en
sådan känns. Jag går tungt, tungt, tyngre mot köket och gör frukost. Vi är alldeles för sena.
Han ska vara på dagis om en halvtimme. Men jag tvingas tänka om, vända stressen till en
form av belöningstänkande istället. Att en försening är bättre än ingenting alls. Att jag tar mig
iväg med sonen skuttandes i det tidiga solskenet är så mycket mer värt än att dra täcket
över huvudet och ligga kvar med barnkanalen på. Så vi tar alldeles lagom med tid på oss.
Han hinner nog till och med njuta av sin frukost. Han hinner med att uppleva att den första
tröjan som vi provar är för trång. Vi tar oss tiden att byta och vi tar varandras hand då vi
kliver utanför porten några minuter över nioslaget. Sedan promenerar vi en kvart till dagis.
Möter den äldre kvinnan med glasögon och kort hår som förlorar sin färg. Hon ser förvånat
på oss och ställer sig frågande till det faktum att vi är där idag. "Måndag, onsdag, torsdag"
yttrar jag som på beställning.. Får ett förvirrat skakande huvud som svar. Hon vänder ansiktet
sitt ned bland några papper och finner tydligen inte min sons namn på listan över barn som ska
leka på gården denna morgonen. Min sons fötter trampar otåligt då de andra barnen cyklar.
Den gråhåriga kvinnan säger att pappret med ledighetsrapport fått fötter och säger betryggande
att William slipper gå hem igen. Han får stanna. Det är sådana tillfällen som får det att bli tydligt
för mig vilket kaos det blir ibland. Obekvämt. Gör missar fastän jag inte har så mycket annat
att tänka på. Jag förstår det inte samtidigt som "It makes perfect sence". Det är kaos, tidvis.
Tankarna sorterar inte sig själva. Livet kommer inte på rätt spår.
Det är som att personalen lämnat bygget i protest och kvar ligger allt pappersarbete på stökiga
skrivbord och någon glömde fönstret öppet. På varje våning. Andra dagar är jag städaren som
går ensam i skyskrapan när solen stiger en morgon och kastar in sina strålar genom varenda
glasruta. Jag är städaren som lugnt och sansat sätter sig mitt i kontorslandskapet och plockar upp
papper i prydliga högar. Och morgonluften smeker mina lungor och jag saknar doften av kaffet i
pappmuggarna. De stressade människorna med liv och framtidsvisioner. Saknar när det rullar på.
Fungerar. Mer än fungerar. När det går runt i något annat än karusellfart. Kanske ska jag låta alla
fönster blåsa upp, låta det storma utav bara fan. Låta papprena, tankarna, flyga fritt och härja
bäst de vill. För att sedan gå genom stormen med ett lugn inom mig. Stänga varenda fönster och
vrida om de grå, kalla handtagen. Dra ett djupt andetag efter ett annat. Kliva över pappersarken.
Sedan återigen sitta ned i mitten av rummet och låta solen upplysa mig om att det är dags att
sortera ut nu. Jobbet är mitt. Skapa en bättre arbetsmiljö. Livskvalitet. Det kommer bli sans och
ranson på stället. När jag är klar. Men inte förrän då. Kanske krockar jag med en fantastisk
människa i hissen på väg därifrån. Människan som kommer hålla mig hela natten och berätta för
mig hur fantastisk jag är och hur underbart det är att få vakna med mig, smida och forma mitt liv
tillsammans med mig. Jag hoppas vi krockar snart, för jag saknar Dig. Någon. Så det är kanske
ingen idé att jag puttar igen fönstrena då jag glömmer bort att låsa dem. Storm. Hjärnstorm.