Svår att nå - stå på tå
Målet är svårnått. Jag är svårnådd. Får kalla det bestående men. Sår efter
svårglömda tider. Elakartade dagar, lika tumörer. Går genom dagarna som
en kemo-patient. Telefonen är en fiende samtidigt en kär vän. Samtal med personer
som känns eller som någon gång har känts i ryggmärgen, på gott som ont,
de når inte fram. Feelings on hold. Muntliga samtal uteblir.
Känner mig som fast i en kö i utsäljningstider. Puttad, trampad, stressad.
Fast mellan en hektisk och en förbannad. Står och pressar ett armbandsur
i mina numer frasiga nävar som flagnar, för alllt jag ville ha var tid.
Armbågen till en förbannad i magen, flåset från en stressad i min nacke.
Jag bad bara om lite tid. Det här livet är inget du kan skynda in i.
Finns inte plats för press och stress. Se det som om vi har all tid i världen.
I m n o t g o i n g a n y w h e r e. Om jag bara slapp se dig överallt.
Slapp höra din röst så väldigt ofta. Konstigt att jag backar? All tid i världen,
ändå använder du oss som motorväg. Det är väntetid dit du är på väg,
dit du vill nå. Jag sa jag aldrig skulle stänga dörrar. Du skulle alltid vara
välkommen. Vissa dagar ångrar jag mitt uttalande. Sakta ned.
För allas våran skull.
Imorgon. Den dagen tillhör oss. Du och jag. Vasaparken, biosalongen.
Ser fram emot Dig.