Semesterparadis
Var jag ditt semesterparadis som översköljdes av en tsunami? En mellanlandning på en lång resa. En väntsal. En plats där man hamnar men aldrig stannar? Rykten sprider sig som löpeld. Hälften sanna, andra hälften sagor. Eller? Gemensamma bekanta bedyrar om de galnaste saker. För inte kan det väl ligga sanning i orden? Inte är du väl så galen? Dum fråga. Jag vet att du är galen. Jag vet precis hur du är. Vi har känt varandra i mer än ett decennium. Har levt tillsammans i sjutton långa månader. Jag vet hur du är. Det förvånar mig inte att du är galen än. Att du inte lyssnar på ditt förstånd. Jag vet att det finns där inne någonstans. Bakom lås och bom. Jag borde inte ägna alltför mycket tid åt det här. Mina tankar borde susa åt helt andra håll. Men det är en liten sten under skosulan som gör att mina steg blir sneda. Att världen hamnar på sniskan. Jag behöver plocka bort det. Spotta ut det. Säga det.
Jag värnar om dig, på något galet sätt. Inte massvis. Inte så att det går till överdrift. Vissa dagar bryr jag mig inte. Jag gör faktiskt inte det. Jag känner oftast att du är borta, att du inget betyder. Att det inte rör mig i ryggen vad du än gör. Vår tid är över, den var över redan innan vi släppte varandras händer. Innan ryktena började susa runt. Jag ville lämna redan innan vi sa hej då. Det är ingen idé att låtsas något annat. Så allra oftast bryr jag mig inte. Tänker sällan på dig. Men så ibland, vissa dagar, då dyker ditt ansikte upp i tanken. Oftast för att sonen frågar efter dig, pratar om dig, eller hunden. Då tycker jag lite synd om honom, som inte hängt med i svängarna. Som var borta den veckan vi sa "adjö". Så när han kom hem fanns ingen här att klappa pälsen på. Ingen extra förutom jag. Så när han säger ditt namn så blir jag tio känslor på samma gång.
Det första ryktet som nådde mina öron är att du bedrog mig. Jag hade redan då kommit så långt bort att jag inte berördes av det. Jag lade ingen närmare eftertanke i det. Jag var ju redan klar själv. Blev faktiskt inte ens förvånad. Några veckor senare kommer nästa lilla fågel och viskar i mitt öra. Fågeln kvittrar att du friat till ditt ex, mitt inne på en pub, för ungefär två veckor sedan. Där du hänger varje lördag med fyllekajor och äckelgubbar. Ditt ex, som du bedrog, med mig. Ditt ex som du försökte inbilla mig att du inte hade känslor för längre. Du valde ju mig, hur kunde jag ens fundera över annat. Ett ord - magkänsla.
Hon sade att hon behövde få tid att tänka. Det stör mig inte att ni hittat tillbaka. Jag är väl egentligen ganska glad för er skull. Men samtidigt kan jag inte släppa det riktigt. Känslan av att jag slösat bort tid på dig, när allt ni egentligen behövde var en sjutton månader lång paus och en ny knullkompis bägge två. Jag känner att det jobb jag lade ned på att vara partner, älskare, extra förälder och vän inte gett någon betalning what so ever. Jag har svårt att förstå vad det fört med sig för gott, nu i efterhand. Så jag sörjer mest mitt värdelösa tidsspillande. Sen vill jag gå tillbaka till att inte bry mig igen. Men jag vill säga dig att jag tycker att ni ska tänka en extra gång innan ni också spiller tid. Innan ni stjäl varandras liv. Jag tror inte på pauser. Jag tror inte att mirakel sker på sjutton månader. Att man fullt ut kan förlåta en otrohet, eller flera stycken, som det faktiskt var. Jag tror inte på att man kan hitta tillbaka till varandra och vara någon helt ny, som aldrig skulle göra samma misstag igen. Som skulle vara alla de rätta sakerna istället för alla dem som var fel. Bara för att man varit isär i sjutton månader. Så jag tycker lite synd om er. För jag tror inte ni gör rätt. Jag tycker synd om ditt ex som går på det igen. Jag tyckte synd om henne för två år sedan också. Men jag var dum då, dum och egoistisk. Du kan ju uppenbarligen inte hålla dig till sanningen, till det ärliga och uppriktiga. Inte ens med mig. Som du påstod att du älskat högre än livet det själv i mer än ett decennium. Jag var någon form av dröm för dig, länge. Tills du fick mig. Då blev jag som en ihop klistrad vas. Sprucken men kanske lite fin ändå. Men sanningen är ingenting du behärskar. Hur mycket du än vill tro det, eller få henne att tro det. Ni gör ett misstag. Jag är glad att jag inte står mitt i mellan längre. Jag är glad att magkänslan stämde. Att jag klev ur i tid. Men vem tusan friar till sitt ex, som man bedragit förr, som man övergav - mindre än en månad efter att man klivit ur en annan relation? Vem gör så? Du. Du skulle göra så. Jag tror med hela hjärtat på att du är galen. Att du inte vet hur man lever. Hur man gör rätt mot sig själv. Hur man slutar fly. Hur man är ensam.
Jag vill återgå till att inte bry mig. Till att inte slösa mer tid, på dig, på er. Men jag tycker så synd om henne, och min son säger ditt namn för ofta. Jag behöver släppa det. För vad spelar det för roll om hundra år? Om jag var ett semesterparadis eller en väntsal.