Flashiie

Jag har en vän. Den sortens vän som en gång i tiden var en kärlek. Jag har nämnt honom

för en tid sedan. Han har nog aldrig tittat in på min blogg, mer än när jag skickat någon länk

till honom, vilket jag gjorde då jag senast skrev om honom. Vi är idag rätt distanserade vänner,

både till milen och till kontakt. Men, Om jag stod utanför hans dörr med gråten i halsen så skulle

han vara den perfekta famnen. Om jag behövde fly mig själv och livet för en stund så skulle han

vara en fristad. Den saken tror jag aldrig att jag kommer behöva att tvivla på. Jag kan idag räkna

på en hand hur många år sedan det är vi träffades senast. Det var också den tredje gången som

vi träffades någonsin. Jag har känt denna kille sedan jag var 13 år ungefär. Det var också då jag

blev förtjust upp över öronen i honom. Vi var tillsammans i närmare 3 år om jag inte missminner mig.

Vi träffades dock aldrig då. Varför kan jag idag inte beskriva, inte heller riktigt förstå. Jag litade på honom.

Han var fantastisk. Min mamma tyckte gott om honom och hade nog inte stoppat mig om jag ville resa dit.

Jag träffade en annan kille då jag var 16 som fick mig till att avsluta förhållandet med denna kille.

Ett av mina största misstag. Jag tycker verkligen det. Det är något som går bortom mitt förstånd idag.

Men jag behövde göra valet, begå misstaget för att förstå det idag.

 

Hur som helst, den här vännen. Han upptar mina tankar mer än vanligtvis nu för tiden. Vi träffades

i februari-mars 2008 senaste gången. Jag spenderade 5 veckor nere i Skåne där han bodde och än

idag bor. Jag reste nog mest dit för att få en paus ifrån "livet". Vi hade då inte setts på många, långa

månader och det var väldigt nytt att träffas. Men vi fick en sådan relation enligt mig, där jag inte

tröttnade på att vara i hans närhet. Att vakna upp och tillbringa dagarna med en och samma människa

dag ut och dag in. Vi var vänner. Han köpte hem fruktjuice till mig då jag nekade coca-cola.

Han mumsade på citronmuffins och "kagor" och jag tuggade tuggummi. Jag var mitt i en avgiftnings-

period av coca-cola och andra onyttigheter. Men jag fick som sagt inte lov att artigt tacka nej till allting

så han såg till att fylla kylskåpet med fruktjuicer och annat som jag skulle kunna ha som substitut.

Vi kröp ihop i hans tvåsitssoffa och tittade på filmer långt in på nätterna. Han sov på golvet i 5 veckor

för att han absolut inte ansåg att jag skulle behöva göra det. Han skrev lappar till mig med

fina "kärleksförklaringar" och lade på min huvudkudde då han åkte till jobbet. Han jobbade oftast dagtid.

Ibland sena kvällar. Kanske var jag rätt mycket ensam. Men det jag främst minns är de stunder som vi

delade tillsammans under de 5 veckorna. För någon vecka sedan så hittade jag två handskrivna lappar

som jag fått utav honom och lite annat som vi klottrat i de block som jag haft med mig på resan.

Jag behövde kunna få utlopp för min kreativitet så det var bra att de fanns inom räckhåll. Jag är idag glad

att jag sparat på det som skrivits, det hjälper mig att minnas, att kunna tänka tillbaka.

 

Jag tänker en lång stund på hur jag ska kunna börja beskriva hur fantastisk denna människa är.

Hur mycket gott jag känner för honom trots att vi idag knappt aldrig pratar med varandra. Våra liv

har nog nästan alltid gått åt separata håll. Han har ett rätt krävande jobb som lastbilschaufför,

jag har mitt struliga liv. Han har haft flickvänner, jobbyten, flytt hit och dit och jag vet inte allt.

Men idag, hur jag än vider och vänder på det, så skulle han nog vara en av de få personer som jag

skulle kunna vara fullkomligt ärlig inför. En person som jag gladeligen skulle kunna spendera

5 veckor i rad med. Ju mer jag skriver nu idag, ju mer jag tänker så får jag nära till gråt. Jag vet inte

om det är saknad. Jag vet inte om det är att jag ångrar att jag inte fångat honom i de stunder då han

visat mig ömhet och erkänt sin kärlek till mig. som han gjorde 2008. När vi satt på hans säng och

han sa att nog kunde jag inte ha missat att han började att få känslor för mig igen... Jag hade anat.

Jag hade förstått. Men jag kände inte likadant. Jag var förtjust i någon annan. Jag kan inte ens ana

hur hopplöst det borde ha känts för honom att inte bli vald då heller. Men jag var inte där för romans.

Jag var redan förtjust i någon annan då jag reste och det visste min vän om. Idag kan jag bokstavligt

talat bli arg på mig själv för att jag inte gav denna killen en chans istället för att lockas av en annan

gitarrspelande tönt med psoriasis. Jag var så fast besluten om att "klickar det inte så klickar det inte".

Ständigt på jakt efter det där jäkla filmklicket, då allt ska kännas klockrent och perfekt. Jag tror nog

att jag vuxit upp sedan den gången. Jag vill gärna tro att kärlek inte alltid kommer efter klicket.

 

Min vän har drabbats av kärlekshunger. Kärlek som rinner ur hans fingrar, gång på gång under

dessa år. Jag förstår mig inte på tjejerna som låter honom bli ensam kvar. Jag kan inte ens förstå mig

själv som var en av dem. Jag skrev det förra gången att egentligen så är jag helt övertygad om att jag

hade kunnat sluta leta för länge sedan i mitt liv, efter en kärlek som skulle bli viktig, betydelsefull.

Kanske skulle den inte vara livet ut. Kanske skulle den inte vara bergfast och oförstörbar. Men kanske

skulle den kunna vara just värdefull och tillräcklig.

Jag kan inte riktigt... sluta att tänka på det.

Nu mot slutet av mitt inlägg så känner jag att jag vill bryta ihop. Jag har många gånger den senaste

tiden sett framför mig hur jag lämnar min son i trygga händer ett par dagar och åker för att fånga

kärleken i mitt liv, min vän, han som jag på något vis alltid förut "sett förbi". Jag skulle sätta mig på ett tåg,

jag skulle kanske till och med lifta med en annan lastbilschaufför för att nå fram. Jag skulle sedan knacka

på hans dörr och han skulle gärna få vara helt ovetandes om min ankomst tills då. Jag skulle nog ha

gråten i halsen och orden på vift.Som något katten släpat halvvägs hem. Jag skulle ge honom min

anledning, min tro och mitt löfte om att vänskap är okej. Det är okej att be mig vända om. Återvända hem.

Det är okej att vara den som ser förbi och väljer någon annan. Men jag skulle inte åka därifrån utan att

ha känt att jag gett vad jag kunnat - det drömmer jag om.

Jag förstår inte denna sentimentala längtan. Jag begriper inte var den kommer ifrån. Jag kan inte för

allt i världen förstå varför jag sitter i tårar då jag ser honom sitta i en lastbil och sjunga som en hamster.

Att jag googlar på ortsnamnet som dyker upp under hans statusuppdateringar på facebook för att se

hur långt ifrån mig han är. Det är befängt. Men jag älskar min vän och jag tänker på honom så mycket

att jag blir tokig.