Flashiie

Bloggar mindre när sinnet står still. Vinterdvala. Frost som inte vill smälta.
Många dagar går förbi och jag känner som ingenting. Stiltje. Svårt att skilja
på bra och dåligt mående när det står såhär still. Svårt att svara på frågor
om hur det är med mig när jag känner noll. Vet inte om jag ska ta det som
att det förmodligen är rätt bra med mig bara det att ingenting händer mig,
sådär som för omväxlingsskull. Eller om jag mår lite sämre och därför har
gått in i ett stillestånd som jag inte kan minnas att jag varit i på länge.
Jag är mest trött. Trött på en smältande, hal vinter. Trött på de ihållande
urkassa sovvanorna. Sonen min har äntligen börjat att sova ordentligt.
Men jag då? Jag sitter här klockan halvåtta en måndagsmorgon och har i
stort sett inte sovit någonting i natt. Vaknade efter 2 timmar av magbesvär.
Vad känner jag idag? Rannsakar det. Blir tyst någon minut. Kanske fler.

o Omtanke för en god vän. En kärlek i hjärtat. Vill underlätta dina svåra dagar.
Förbannat att jag inte vet hur. För ska ärligheten fram så känns det ibland
som om man sagt allt man har att komma med och du står still. Gnistan för
ditt liv brinner svagare och det sårar att se. Jag finns alltid. Men hör mig när
jag säger att maktlöshetskänslor gror i mig. Ledsaga mig till att hjälpa dig.
Jag behöver det.

o Tristess. En lång dag utan sysslor. Utan pengar. Fem riksdaler på kontot.
Om man ändå hade lite pengar. Hade det välställt. Vad kul vi hade kunnat ha.

o Tacksamhet. För alla goda människor omkring mig. Familj. Vänner jag
funnit på nytt. Glädjen jag känner när jag ser på Dig. Fnittret jag kände i
bröstkorgen då vi läste igenom mina gamla dagböcker tillsammans.
Jag mindes hur gott jag alltid tyckt om dig. Hur gott jag fortfarande tycker
om dig. Du är en stark människa och vad du än står i nu så klarar du av det!

o Kärlek. Min underbara son. Var vore jag utan honom? Vad vore jag om
han inte funnits? Den där livslust gnistan.. Jag vet hur det känns när den
brinner ut. Svåra saker att ta i sin mun. Lågan hade slocknat veckorna innan
jag fick veta att sonen skulle komma till världen. Jag minns den dag jag skrev
till min mor att nu var livsviljan borta. Det fanns styrka i svagheten. I de orden.
Att sträcka ut en hand när man tappat tron på sig själv, är ändå att säga att
man vill fortsätta. Tillsammans så räddade vi mig. Vi gjorde det.
Sonen min gjorde det. Den största livs-boost jag någonsin fått.

En trötthet och huvudvärk växer på mig och jag ska försöka att somna ett
par timmar innan sonen väcker mig. Jag behöver ändra på det här. Vad fan
vad det ska vara svårt. Vintern gör detta med mig. Bristen på ljus.
God "natt". Tag hand om er.