Ad Lunam Et Retro
Led en enorm brist på dig fast att du fanns, fast du var min närmsta vän. Jag tror att jag har känt
saknad i ett år. Abstinens efter gamla tider. Förbrukade skratt. En omfamning där man kunde vara
säker och älskad. En vänskap som man ena stunden kunde hålla i sin hand och samtidigt känna i sitt
hjärta, den vänskapen som sedan tilläts rinna som sand mellan fingrarna. Tilläts försvinna. Eftersom att
jag har fått sakna dig så länge så känns det inte längre som om det gör mig någon skillnad.
Jag saknade dig då, jag saknar dig nu i natt. Att bara kunna sitta ned och samtala. Se dig i ögonen.
Dela ärlighet med varandra. Om himmel och helvete. Se dig. Höra dig. Jag har saknat dig så länge.
Jag brukar inte längre nämna dig. Jag tänker inte så ofta på dig. Det har gått så lång tid nu.
Vi lever på varsitt håll nu och jag är osäker på om våra vägar någonsin korsar varandras igen.
Men i natt finns du med mig. I tankarna och i hjärtat mitt. Till månen och tillbaka.