Gobeläng
Det är ett monster under sängen, en mardröm utan dig.
En maska i den täta gobelängen, en skada visar sig.
Ett öppet sår för världen, en amputation för oss.
Fastnat hopplöst mitt i färden, som om lemmar slitits loss.
Bomber och soldater, krig uti mitt sinne.
Bland raketer och granater, är du blott ett minne?
En grop i blomsterlandet Ingenstans, här sitter du och jag.
En grop för de som strider, som utkämpar ett slag.
Har vi grävt vår egen grav när vi trodde det var ett värn?
Hundra tårar fällda, älskling, vår grop blir till en tjärn.
En maska i den täta gobelängen, en skada visar sig.
Vi drunknar av varandra, intill en äng med timotej.
Åh, Förgät mig ej.
Man kan tro att tystnaden tyder på att jag sitter i en eka i det stilla vattenbrynet. Att jag inte riktigt nått land men att jag inte är ett vrak på någon gyttjig botten heller. Jag är inte strandsatt, jag är inte ett vrak. I alla fall inte nu, inte idag. Tystnaden som råder finns därför att orden inte riktigt räcker ända ut. Räcker inte till omvärlden.
Det finns så många inlägg kvar här, från bakåt i tiden, som vittnar om hur många av mina tonår sett ut, några få skvallrar om barndomen. Det finns så mycket kvar att säga om den. Men kanske inte här, inte nu. Det var ganska länge sedan jag bestämde mig för att yttra något om de övergrepp som drabbat mig. Dem som drabbade mig när jag var ung, yngre, liten, skör. När jag knappt hunnit bli tonåring. När livet borde vara vänskap, fritid, dans runt midsommarstänger, dagboksinlägg om söta pojkar och flickor, om tankar om sex och första kyssen. Men i min dagbok blev det som ett stort glapp. Jag kan se det idag. Jag fann mina gamla dagböcker när jag rensade i ett skåp. Jag har sparat dem för att en dag kunna se tillbaka och utvärdera, minnas tillbaka. Jag ser glappet. Från ett inlägg om hur jag som elvaåring stulit en släktings underbart vackra Barbiedocka, till att skriva om hur det känns att vara den som blir bedragen, slagen. Jag var en flitig dagboksförfattare. Skrev ibland flera gånger i veckan, ursäktade mig med rader skrivna med olika färger om jag missat två veckor och skrev en lång novell om vad som hänt i livet. Många namn på söta pojkar finns klottrade på arken, också namnet på första flickvännen. Men så där någonstans mellan alla namnen händer allt det där som sätter spår. Övergreppen.
Det första sexuella övergreppet drabbar mig som trettonåring. Jag har skrivit om det förr och jag hänvisar till det inlägget. Just nu kan det inte bli mer ärligt och uppvisat i dagens ljus mer än då. Men det var inte den enda gången i mitt liv som min kropp utnyttjats eller som jag manipulerats. Jag önskar inte att det ska ske någon. Jag önskar på så många vis att jag inte hamnat i de fällorna själv. Men jag gjorde det. Det har hänt. Jag kan inte bli långrandig idag, jag gör ingen mer utsaga om de partierna av livet, inte idag. Idag vill jag bara säga, notera, skriva - att jag sökt hjälp. Att allt det där som hände för 10-13 år sedan har satt spår. Djupare än vad jag trott. Jag gick i många år och sköt undan händelserna. Jag fick som barn hjälp på BUP och jag har haft så många olika typer av samtalskontakter eller olika former av hjälp så jag trodde jag kunde sluta fokusera på de fysiska händelserna och på något vis "gå vidare", utan att tala om dem. Genom att inte låtsas om dem. Vissa dagar är minnena så diffusa, så pass grumliga att det ibland känns som om det inte hänt. Eller "kanske överdriver jag, kanske var det inte precis så jag minns, jag kanske inte sa nej, jag kanske inte sa något alls, då är det ju inte lätt att veta." Ursäkter. Att förminska. Jag har under så många år dolt skadorna som uppkom inombords efter händelserna. Fokuserade mer på bieffekterna. Socialfobi, isolering, depression. Skyllde förmodligen det mesta på skolan. Stannade hemma. Det blev så mycket fokus på de andra bitarna, det som påverkade vardagen för familjen och inte bara mig. Jag har levt i förnekelse skulle jag förmodligen kalla det. Att om jag ignorerar det som skett så kommer det snart vara som bortblåst ur minnet. Det som inte synd finns inte. Minnena är diffusa. De är distanserade från mig, har varit under en lång tid. Men när våren bröt ut för några månader sedan, då insåg jag att det inte är så jag vill leva. Jag vill ha kontrollen. För en gångs skull. Jag vill bestämma över mitt liv. Jag vill inte avskärma mig från människor. Jag vill inte misstro folk. Vill inte vara rädd för beröring, vill inte avskärma mig från mitt barn. Jag nämner det kort. Jag har sökt hjälp, i form av gruppterapi. Åtminstone tror jag att det är dithän det kommer att leda. Inledande samtal efter sommaruppehåll. Samtal för att slunga ut mörkret, föra fram det i dagens ljus och samtala omkring det så att det tillslut står där mitt i ringen utan försvar. Tills det står där med nävar som inte är knutna för det ska tillslut inte finnas någon kraft för mörkret kvar. Jag ska segra. Även om de diffusa minnena kommer upp till ytan och inte längre blir lika suddiga i kanterna. Så småningom skall jag stå som vinnare. Och jag inser att det är dags nu. Ett steg i taget. Även små steg leder framåt.
Så jag börjar där. Där jag kanske borde ha börjat för 10 år sedan. Men bättre sent än aldrig. Det finns så många bitar att ta tag i, att göra något åt, att hantera, reflektera och strida i. Men ett steg i taget måste få duga gott och väl. Jag är på väg.