Födelsedag - tjugofyra
positivt med det överhuvudtaget. Jag har inte tänkt på det, önskat mig något, planerat något.
Alls. Jag har faktiskt dragit mig för att göra någonting alls kring denna dagen. Jag nästan
undanbad mig födelsedagsfirande och gav en och en annan kort förklaring till en vän som
undrade hur den kommande dagen skulle se ut. Jag har inte känt lyckan, förväntan, glädjen.
Tidigare idag så ringde det på min dörr. Utanför stod min ljushåriga, starka och underbara
vän med en bukett kopparfärgade tulpaner i sin hand. Hon omfamnade mig varmt och saknat
med orden: Inte fira sin födelsedag? Vad är det för fasoner, det är viktigt!
Jag dog litegrann. Kände att jag inte riktigt förstår vad det är jag avsäger mig, vad jag undanbett
och varför. Jag uppskattade hennes överraskande närvaro mer än jag trott. Jag kastade mig in i
duschen några minuter och tårarna föll. De som jag hållt inom mig i flera dagar för länge.
Att se hennes var nog kanske precis vad jag behövde. Att höra det där. Det går att tänka långt
och mycket på vad hon egentligen menade. Men jag har mina egna anledningar. Egna funderingar.
Det är viktigt - fira att jag finns. Allt man har. Allt man uppnåt. Att man finns till ännu ett år.
Hur fantastiskt det är att man är kvar efter allt man gått med näbbar och klor igenom. Så tack,
min underbara vän för att du väckte det idag. Att du dödade mig som en fågel Fenix i förmiddags.
Innan hon stegade utanför min dörr igen så tog hon med sig mina kurspapper. Hon ska posta dem.
Jag ville inte riktigt kämpa emot, även om det självklara vore att säga "Inte ska du behöva göra det,
det är något jag ska göra själv". Men jag har ju suttit med papprena i veckor nu. Och jag gav bort
dem för min egen skull. Hon ska posta mina papper. Nu behöver jag bara vänta...
Jag är fortfarande inte fullständigt positiv. Inte så värst glad. Jag känner mig rätt less. Tung.
Bitter. Men nu känner jag mig rätt så säker på att det handlar om någonting helt annat.
Min födelsedag är inte boven. Ingenting med just den här dagen är anledningen. Det ät något annat
och jag kan inte sätta fingret på vad. Jag är bara så fruktansvärt tyngd av någon sorg. Ledsamhet.
Det har varit så i dagar. Om jag ändå kunde förstå var det bottnar.
Trots det - grattis på födelsedagen till mig. 24 år. Tänk vad långt man kommit på så kort tid.
Jag är här. Hur fantastiskt är inte det?