Mamma till ett Lejonhjärta.
Jag skriver för mitt liv, om mitt liv, för mig själv.
Du får kika in genom det nyckelhål jag öppnar med mina ord.
Välkommen.
..Precis som hundra tankar.Vår son har fyllt fyra år. Ett prickigt paket kom med posten, ett legoflygplan. På kortet stod att farmor och farfar hälsade grattis. Det värmde hjärtat, det gjorde det. Men det fattades en signatur. Det saknades en hälsning. Jag "tröstades" mitt på dagen med - "Dagen är inte slut än." Men jag lurade endast mig själv genom att ömsom förvänta och ömsom upphöra att bry mig. Givetvis fanns du med i tanken. Det var vårt barn som fyllde fyra år. Men din hälsning saknades. Radiotystnad så länge att jag knappt minns. Jag vill kunna säga att jag står orörd, att jag inte förväntadd mig, att jag inte saknar något. Men det är svårt. Det jag känner skulle du slänga i ansiktet på mig. Du skulle gärna säga det är mitt eget fel. Att du rövar min son på en god far. En rollfigur, en fadersgestalt, en vän. På en födelsedagshälsning. Men du är rövaren. Du är banditen. Det är synd att du inte ser det. Att dina ögon är grumliga. Det är synd att du stundtals stjäl energi fastän du finns så långt ifrån oss. Fastän ditt liv är så separerat ifrån vårat som det kan vara. Men jag saknar dig inte. Mest av allt, för min egen del, så är det en mycket stor vinst att slippa dig. Dig och dina glåpord, din fula mun och ditt drypande missunnande. Du fattas mig aldrig. Men ett fyraårigt barn hade kanske känt sig viktig och ihågkommen om din signatur fanns på kortet. Eller kanske inte. Kanske inte alls om det stannar där. Om du upphör stt visa att han betyder när födelsedagen når sitt slut. Då behöver ingen av oss dig. Jag hoppas du känner det. I natt och alla andra nätter.Du är inte anledningen till att jag ligger sömnlös, det är 99 andra saker. Du är mer en bieffekt. Något litet som strössel ovanpå allt det andra. Jag tvingas brottas med monster. De där monstrena som skrämmer mig från närhet, intimitet och beröring. Du behövde aldrig känna av det. Ska sanningen fram så rörde du nästan aldrig vid mig så jag behövde aldrig våndas. Jag behövde så sällan önska bort mig från din närhet eller få ångest i din kram. Jag ser det idag. Kanske var det aldrig ömsesidig kärlek. Oavsett vad det var så är det förbi. Förlorat för att aldrig komma igen. Och jag vinner inget på att grubbla. Jag vet det. Men du är en bieffekt, ett minne som så lätt binds samman med mitt Nu. Mitt Nu som berör och vidrör mig kanske mer än du någonsin gjort.. Du är inte saknad. Inte behövd. Inte egentligen. För du skrapar på sårskorpor och klöser öppna sår. Avsiktligt. Jag är övertygad. Du är elak. Du gör illa. Jag gör det motsatta genom att skona oss. Jag måste tro det. Men det är synd att du är en bieffekt. Att du blandas med 99 andra tankar i natt.Varför sa du inte grattis till din son?