Flashiie

 

 

Närhetshunger. Det är ingen främmande känsla. Det som är främmande är att det börjar dyka upp människor i mitt liv som jag vill vara nära av de rätta anledningarna. Inte för att dem ska skrämma bort mörker, för att dem ska stanna kvar hos mig, inte överge mig, inte för att dem sagt att dem uppskattar mina fysiska attribut eller för att dem bekräftar hela mitt "jag" med sin beröring. Jag har förut inte känt en längtan till en famn, till en kyss. Jag har känt ett begär. Eller ett tvång. Förr har omfamningar, kyssar, tafs och smek - varit något jag trott mig behöva utstå för att det är så en relation skall funka. Man ska ställa upp. Vara tillgänglig. Mätta någon annans behov närsomhelst den vill. Inte protestera. Det är dysfunktionellt. Det blottar en skada om man säger "nej, tack". Har jag tänkt. Har jag trott. Det har jag också blivit intalad vid tillfällen. Vilket skuldlägger. Skambelägger. Att känna olust är ofint. Så jag har spelat med. Låtsats. Så många gånger. Befunnit mig i en "drömvärld" så många gånger. Avskärmat mig från verkligheten. Från tvåsamheten. Från samlaget, omfamningen, närheten. Tänkt på tusen andra saker än olusten. För att klara av det. För att hålla ihop. Jag kan minnas många gånger, alldeles för många gånger då jag inte avbrutit. Fast jag fått ångest, ont, panik. Tårar har bränt bakom ögonlocken. Min blick har varit frånvarande, död. Men jag har hållit tyst. Jag kan minnas gånger då jag fått så ont i kroppen av samlaget att jag efteråt har gått in på toaletten och kräkts av smärta. Av att ångesten och de tillbakahållna tårarna har som kvävt mig. Jag minns minst lika många gånger då jag brustit ut i gråt under själva akten. I mörkret. Men utan en partner som avbrutit och frågat "vad händer?". Utan med en partner som istället fortsatt. Som efter akten känt tårar mot sin arm som legat under mitt huvud. Som torkat mina tårar, utan ett ord. Minns ett fåtal gånger då personen frågat "Hur är det?" och jag inleder med att säga "förlåt". För känslan är att jag förstör. Att jag är besvärlig. Att jag är sjuk. Som inte njuter. Som inte älskar. Som inte vill. Jag har aldrig fått ett förlåt tillbaka. Aldrig.

 

Längtan. Närhetshunger. Det börjar betyda en annan sak idag. Lust har väckts inom mig. En lust som jag trodde var fantasi och påhitt, för jag hade då aldrig känt den förr. Men det är inte fantasier och påhitt som passar enbart i erotiska noveller. Lusten finns. Längtan finns. Jag lär känna mig själv. Inser att även jag kan sakna en famn, en kyss, en människa. Av de rätta anledningarna. Men ännu är jag ärrad.

 

Initiativ. Det är tjuven, boven, problemet. Jag kan sitta intill en människa på en soffa. Jag kan tillsynes sitta still, men inom mig sprudlar en rastlös känsla. En längtan. En vilja. Att kyssas, att mysa, att beröra och att vidröras. Men jag sitter still. Sitter tyst. Försöker brotta ned lusten. För jag är inte van vid att ta initiativ. Jag kan inte minnas att jag någonsin i livet varit den som gjort det. Jag har aldrig behövt. Tidigare i livet har mina partners varit dem med hungern. Med längtan och lusten. Dem har tagit för sig. På gott och ont. Mest ont. Dem har tagit utan att torka tårarna som följt. Dem har klättrat på mig tills jag inte kunde stå upprätt. Dem har omfamnat det lugna i mig tills stormen härjat på insidan och spräckt mig på sin väg ut. Så jag har inte behövt, inte velat ta initiativ. Inte velat ta för mig. Inte trott att jag kan. Att jag får. Så initiativ är boven som jag brottas med idag. Att känna att jag har minst lika mycket rätt att uttrycka min egen lust och längtan som alla andra. Att jag inte är besvärlig för att jag vill ge och få en spontan puss. En varm kram. Härligt sex. Jag är inte fel, för att jag känner hunger. Jag skall inte behöva hämma det. Gömma det. Kväva det. Men jag är också skadad ännu. Det är lätt att falla tillbaka i välbekanta mönster. Till det man är van vid. Även om man innerst inne inte vill, vet att det inte vore klokt.

 

När förstahandsvalet inte ser min längtan, min hunger, inte känner min lust och inte heller visar sin egen - då flackar min blick och min hunger blir vild. Jag får för mig att söka en annan famn, en annan blick. Den som ser mig. Den som kan bekräfta. Den som kan mätta. En famn som kan bekräfta att någon i världen vill ha mig intill. Att jag inte är fel. Att jag inte är sjuk. Jag söker fortfarande bekräftelse i beröring, på ett sätt jag förut inte förstått. Jag ser det idag. Men jag vet inte hur jag ska tampas med det. Var jag ska göra av behovet. Längtan.

Om jag är med en person som uttrycker sitt intresse i ord, som med ord berättar att den tycker om mig - då är det fantastiskt. Men om nämnda person sedan tar fysiskt avstånd under alltför lång tid, då blir jag osäker. Jag börjar ifrågasätta mig själv. "Har jag gjort nåt fel? Är jag inte snygg idag? Varför vill han inte röra vid mig?" Det kan räcka med att det går ett dygn så snurrar dessa tankar igång. Givetvis inte på samma sätt när man har en distansrelation där det inte är fysiskt möjligt att vara i varandras sällskap dagligen. Men det händer att jag inbillar mig att människor distanserar sig, ifall dem inte uttalar sin närhetslängtan, sexlust osv när vi är isär. Inbillar mig att det är ett tecken på att allt inte står rätt till. Att dem är på väg bort. Det har aldrig förr varit så tydligt för mig. Mitt beteende. Min knepiga ångest kring att inte vara "önskvärd och fysiskt efterlängtad". Jag fastnar i att tänka på det. Ofta. Fastnar i att fundera på hur jag ska kunna hantera det, för jag är vilse. Vill inte vara skadad. För jag inser att det är osunt. Att det inte är särskilt "friskt". Att tro att människor är på väg bort bara för att dem inte uttalar att dem är kåta och längtar efter mig. Att behöva närhet, kyssar och kramar är mänskligt. Men kanske behöver jag det fortfarande till viss del för att jag är skadad, för att det bekräftar någonting som ord kanske egentligen borde räcka till. Jag är vilse.

Närhetshunger. Var finns närmaste famn?.