Friktion
Du log aldrig som om kärleken sökte sig till dina mungipor.
Jag blev varnad för att du nog inte kan älska sådär på riktigt.
Nu har jag börjat tro på det att jag mött min överman i skådespel.
Du sa att du inte akulle tjäna något på lögner när jag ibland
ifrågasatte någonting. Du tjänade något, du fick mig. Jag föll.
Du fick ju något. Någon lögn kunde vara en säkerhet för att få hålla
det kvar. Så varför inte? Du älskade aldrig riktigt så intensivt va?
Något sådant går inte över efter hundra andetag och ett misstag.
Efter ett samtal i natt så känns det som om jag skulle kunna räkna
våra kyssar på två händer. Tragik rinner genom mina vener.
Någonstans så tror jag att även jag agerade, litegrann. Annars hade
jag varit som klistrad vid dig. Så som man borde vara i början.
Vi var aldrig riktigt det. Vi bara vek undan och rodnade då vi mötte
varandras blickar, gick hand i hand och ristade initialer i träbord.
Våra läppar möttes alltför sällan och jag ogillar det.
"Du är inget positivt för mig". Jag lever efter det nu. Du känns ju inte
heller som förr, det är en sanning. Men det smärtar mig att se tillbaka
och inse att det aldrig riktigt var så vackert som jag trodde. Vi var för lite.