Balansgång i Stockholm
känslor hit och dit som bekant, om jobb och olust blandat med en väldig lust till att inte sitta fast här.
Ja, ni trogna läsare vet ju allt det där. Jag vet ju allt det där. För denna bloggen är trots allt för mig,
inte så mycket er. Allt det där jag bär på, balanserar - det blandas kollisionartat ihop med den här
saknaden efter något. Jag kan nästan mer korrekt säga någon. Saknaden av romans. Av den kärleken
och intimiteten som man inte riktigt kan dela med en syster, en vän, en son eller med en tågresenär.
Tro det eller ej, men det händer ibland att jag blir kåt. Men då duger det med mig själv för stunden.
Mig själv, ensamheten och mörkret. Det funkar bra så. Inga klagomål på den fronten. Men så ibland...
vissa kvällar, vissa dagar, vissa ögonblick. Så saknar man den där andra beröringen. Kramen, klappen
på ryggen, omfamningen och pussen på pannan eller den varma och intensiva kyssen. Jag kan inte ge
mig själv dem, inte på samma vis. När jag en kväll satt och saknade allt det där så kom jag på att jag är
en berörande vän. Jag stegar fram bakom ryggen på mina vänner, flätar mina fingrar i deras hår,
klappar dem försiktigt i ryggen för att med en lättsam handrörelse visa dem att jag trivs i deras sällskap
och att de betyder för mig. Jag erbjuder massage när deras kroppar lider, en kram när de öppnar sina
famnar och välkomnar, ett par fingertoppar som stryker bort mascara som flagnat sig och ligger under
deras ögonvrå. Sådana saker. Jag har ingen sådan vän, längre. Det slog mig denna kvällen, för ett par
dagar sedan. Jag kan inte minnas när jag fick en sådan lättsam, o-erotisk beröring senast från en vän.
Min låtsas systers sambo satt bakom hennes rygg här i soffan häromdagen och tog försiktigt tag i hennes
lockiga hästsvans och strök den mellan sina fingrar och jag fick som en klump i halsen. Fan vad det är
svårt ibland att vara såhär.. singel, ensam. Är tomt. Jag kan känna ibland att jag är så oerhört van.
Att jag nästan är beredd på att leva ensam i flera år om det är så. För samtidigt som jag saknar någon
så är jag så fruktansvärt jävla rädd för att ge mig ut och "vara öppen för förslag". Eller det finns inga
vidare alternativ för mig, jag vet ju i stort sett vad det är jag vill ha. Vad jag vill nå fram till i livet
tillsammans med en annan människa. Så det finns väl inte så mycket annat att vara öppen för.
Men jag måste medge, att när ett ex, en gammal kärlek skrev till mig tidigare idag, med dessa ord:
"Jag saknar er." Så kändes det på ett så konstigt vis att jag inte kunde svara på det meddelandet.
När personen senare skrev "Jag såg din profilbild på facebook. Jag blev alldeles till mig." Så blev jag
som förstummad även där. Relationen till personen är komplicerad och har varit det i 3 år. Vi har älskat,
vi har hatat. Vi har knullat, vi har gullat. Vi har skrattat och vi har gråtit. Bråkat och mer än vi bråkat så
har vi även blivit sams. Var vi står idag är så komplicerat att jag kan nog inte ens börja peta i det.
Jag tror vi är besvikna, på varandra, på situationer. Men vi pratar inte om det och det beror på mig.
Men när han säger sådär, om att sakna, om att bli "till sig", över mig.. då känns det. Kärlek är borta.
Men det är något med hans beröring eller brist på den som jag smälter lite över. Senast vi sågs så
hamnade vi i ett totalmörker på mitt vardagsrumsgolv, väldigt okomplicerat men småstökigt.
Min rygg mot golvet och hans taniga kropp lite här och var omkring mig och inuti mig. Ja, det var härligt
och jag omfamnade den stunden som en brunbjörn. För jag behövde det lilla jag kunde få.
Jag behövde hans hand på min hud, hans läppar mot mina vid två tillfällen, snabba men på något sätt
ändå intensiva och hårda, blöta pussar. Det behövde jag, precis då och jag hade känt det hela dagen.
Suttit och tittat på honom med en längtan men samtidigt ett förbud, för jag borde inte. Men ibland är det
som om det finns någonting starkare än hjärnan som styr över en. Och det "någonting" vann den natten
och natten efter den.. Vi har pratat om det efteråt, i olika sammanhang, i olika tonlägen. Men jag tror
att vi båda hela tiden var ense om att det var något vi behövde de stunderna. Men nu.. Vad handlar det
om nu, när vi är mil ifrån varandra? Jag vet inte om jag orkar nappa på det där. Lite slibbigt gulliga och
närhetsvärkande orden. För jag skulle vilja att någon tog mig på vardagsrumsgolvet en vanlig jävla
tisdagsnatt och följde med mig till soffan med en kopp té efteråt och höll handen och strök min lugg
från ansiktet. Kysste mig godnatt då morgonen började vakna och vi pratat klart om godaste mjukosten
och bästa tiden för att ha tvättstugan nästa vecka. Det skulle jag vilja... och denna killen är liksom
så långt ifrån att vara den personen som det bara går.
Jag tror det var allt jag ville ha sagt. För nu har jag suttit tyst i en minut och försökt att komma på
vad jag skulle skriva härnäst. Så jag antar att jag känner mig färdig här. Lite utrensning innan det
nya året börjar om ett par dagar... God natt.