Flashiie

Rastlös. Känns som om jag sitter och väntar på någonting. Något namnlöst, vet inte vad det är. Blir ångestfylld, förväntar mig få höra ord som ska tillfredsställa, som ska laga. Förväntar mig annorlunda svar på tal.

Men vet inte vilka ord det skulle vara, kan inte bestämma mig för vad det är jag egentligen vill höra.

Hunger i bröst och magsäck. Kärlekshunger och matsug. Kan inte sätta fingret på vilket jag hungrar mest efter.

Ensamhetstrött. Närhetsangelägen. Erbjudande om övernattning hos Faster, orkade inte gå utanför

hemmets väggar idag fastän luften här inne inte känns fredlig. Tror inte det är väggarna som är fientligt inställda,

det är nog jag som är självkritisk idag.

Jag doftar bebis efter en halvtimmes mys med min son i morse. Han har börjat att sova i sin egen säng nu.

Men i natt hämtade jag upp honom även fast han sov, bara för att få ha honom nära när jag själv skulle somna.

En person (blir inte alltför svårt att gissa vem) uttalade igår "Våran son". Hjärtskärande, på olika sätt.

Jag var inte beredd på att få höra det. Han har varit min son i månader, han har varit mitt barn så länge.

Det krävs en kraftansträngning för mig för att inte vara fientligt inställd och ta till något slags självförsvar.

Det är inte rätt läge. Jag vet bara inte vad jag ska känna, vad jag ska tänka. Ett steg i taget, så har vi sagt.

Jag gillar "ett steg i taget". Vi har hela framtiden på oss. Ingen brådska. Men vad väntar jag på ikväll?