Flashiie

Gruppen. Stödgruppen för våldsutsatta eller sexuellt utnyttjade kvinnor. Jag är en del av den. Det går knappt beskriva hur givande det är. Efter endast ett fåtal samtal så känner jag att jag är inne på rätt spår. Genom att kasta ur sig ord som liksom inte går att ta tillbaka, så når jag långt. De har redan hört, dem har förstått - utan att döma eller se snett på mig. Det ger en trygghet. Att bara "få vara" hela jag. Med alla skavanker, ärr och dysfunktionella fragment ur min livshistoria. Det finns ingen annanstans jag kunnat vara så, i hela mitt liv. När man någon gång ibland halkar in i att förminska det så hjälper dem mig att lyfta fram det i ljuset, så jag kan vrida och vända på det. Som på ett podium i fullt strålkastarljus. "Ser du nu? Såhär ser det ut på riktigt, är det fortfarande minimalt i dina ögon? Spelar det fortfarande ingen större roll?" Och det gör det ju. Många bitar som jag puttat undan i så många år. De får en helt annan storlek i gruppen, en annan betydelse. När jag skall rannsaka dem, och mig själv. Det dyker upp tankar och funderingar över saker som jag inte trodde berörde mig, som jag inte trodde jag lidit av, eller som jag trodde att jag kommit ifrån idag. Det finns en hel känslomässig repertoar också som jag på något vis inte trott att jag har tillgång till. Men det har jag. Jag har tillgång till alla de känslor som en normal person har. Ilska, sorg, skam, glädje, tacksamhet, hat. De finns inuti mig allihop. Jag har bara låst in dem och kastat nyckeln för länge sedan. I gruppen är vi nog varandras låssmeder. Jag inser det.

 

De senaste veckorna har jag varit fast i att fundera över vänskap. Över vad den betytt för mig, vad den har givit mig. Jag har under hela min uppväxt kunnat räkna mina bestående, närstående vänner på en hand. Såklart lekte jag med vissa barn över en sommar, några gånger under skoltiden. Men det har bara varit egentligen två flickor som stått mig närmast. Som följt med. Jag nämner inga namn utav respekt, för det här inlägget kommer kanske bli som ett slag i magen, en känga som de inte väntat sig, om de läser. Jag förlitar mig på att de två underbara flickorna vet vilka dem är, vilken del i historien som är deras, och vad de betyder för mig idag.

Men idag sitter jag med så mycket tankar och känslor som handlar mer om mig än om dem. Ilska, är en av dem. Kanske kommer den vara felriktad, kanske kommer den växa bort med tiden. Men idag är den påfrestande, idag behöver den få sippra ut.

 

Jag började redan som rätt liten ta på mig rollen som den som lyssnar, den som stöttar, att ta hand om andra och då samtidigt åsidosätta mig själv. Vänskap för mig fungerade så. Jag personligen funkade så. Jag tog den rollen. Det tog några år innan jag tröttnade på den kostymen. Innan jag förstod att jag plötsligt började förvänta mig att få nåt likvärdigt tillbaka. Jag var vuxen när jag kom fram till det. Alltså hade mer än 10 år passerat.

Jag träffade båda flickorna under lågstadiet. Jag har inget konkret minne av när jag tog på mig kostymen som "sopgubbe". Jag gissar att det på något vis låg i min utstrålning redan då. I grundskolan.
Det var så mycket lättare för mig att ta hand om andra, att stötta upp, lyssna. Förstå att "här behöver jag rycka in" utan att några ord egentligen blev sagda. Som barn är man ju inte så djupgående när man pratar. Åtminstone var inte vi det. Vi lekte, busade, skrev dagböcker, hade pyjamasparty som vilket annat barn som helst.

 

Båda tjejerna levde själva i familjer som, ur min synvinkel, var dysfunktionella. Det fanns missbruk, oförmåga att vara en "bra" förälder, sätta barnet först, det var ofta fattigt, ont om ekonomiska möjligheter, osämja, bråk och i viss mån också hotfulla eller manipulerande partners till föräldrarna. Jag levde liknande liv själv, så det är redan här det börjar bli galet. Men det uppenbarade sig ganska tidigt under skolåren att familjerna var "annorlunda". Att flickorna på ett eller annat sätt vantrivdes hemma. Jag öppnade därför upp möjligheter för dem bägge att slippa hemifrån. Jag var som tidig tonåring expert på att manipulera min far. Han öppnade både plånbok och ytterdörr för tjejerna. Nu låter de ordvalen kanske mycket mer olämpliga än de var. Han öppnade helt enkelt sitt hem, för att hjälpa till, för att göra mig glad. När han var bristfällig på så många andra nivåer. Så under många år och månader av vår uppväxt så var dessa tjejer i stort sett fosterbarn till oss. De veckor som jag bodde hos min pappa. När jag var hos mamma så var det nog mer vanligt umgänge efter skolan osv. Men hos pappa bodde vi allihopa. Jag och vännerna. Det är givetvis min pappa som gjort dem en "tjänst". Som öppnat sitt hem. Som låtit dem åka med på otaliga turer till Kolmårdens djurpark, bio, bilturer, glassinköp och mycket annat. Ofantligt mycket hundralappar har spenderats för att mina vänner skulle kunna åka med, vara med. Men utan mig som inkörsport så hade det ju aldrig hänt.

 

Jag utvecklade under barndomen ett beroende. Ett beroende av andra människor. Av att aldrig vara ensam. Jag blev otroligt bunden till mina två vänner. Jag ville vara allt som dem ville ha, ett stöd, en lekkamrat, ett tidsfördriv, en husmor, en dumpningszon. Jag krävde sällan mer än sällskapet tillbaka. Åtminstone minns jag det så. Jag försökte "växa upp " i samma takt. Att hänga med på saker de for in i. När tonåren kom så var det partyn, pojkar, större vänskapskretsar och alkohol. Jag försökte in i det sista, till min yttersta förmåga att hänga på. Men jag ville aldrig egentligen. Jag var inte redo. Jag var inte sugen på samma saker. Alkohol och bakfylla levde jag med hemma, det räckte. Jag var en medberoende till min far. Alkohol för mig hade bara baksidor. Att utöka vänskapskretsen kände jag inget behov av, jag var rädd. Jag fick "diagnosen" socialfobi när jag gick i högstadiet, men jag är ganska övertygad om att jag hade dragits med den ett tag innan dess - så jag var rädd för att krypa utanför skalet. Det krävdes så mycket som tonåring för att få vänner, trodde jag. Men mina vänner bar inte på samma rädslor, eller så var dem bara för nyfikna för att låta rädslor styra. De hade andra drifter. Så vi växte ifrån varandra. Sakta men säkert. Den ena tappade jag kontakten med i flera år, medan den andra tjejen kom och gick titt som tätt. När något behov fanns, gissar jag idag. Eller snarare har anat i många år. För jag bar den där utstrålningen länge. Jag tror jag gör det än idag. Att jag är en dumpningszon. Att jag inte förväntar mig så mycket tillbaka. Att jag är okej med att ta lite helvete om jag bara får sällskap.   

Flickan som kom och gick kanske försökte att involvera mig, i sitt nya liv. Jag minns det. Jag minns att jag försökte hänga på. Till fester, till umgänge, till skolan. Men jag klarade inte av det. Så jag har förståelse för att dem stack. Jag har faktiskt det.  Såklart att de skulle greppa tag om de äventyr som de kunde. Om det var vad de ville. Det har ju hjälpt dem till att nå dit dem är idag. De är på helt olika platser i livet, jag är stolt över dem bägge. På olika vis.

 

Men hur kunde jag bli dumpningszon?

Ni var klarsynta och kloka brudar båda två. Ni såg väl att mina familjeförhållanden inte heller var särskilt bra? Ni levde ju med mig i flera år, hade kuddkrig i vardagsrummet där min pappa satt vägg i vägg och söp ned sig?
Jag minns att jag berättade för en av er när jag blivit sexuellt utnyttjad som tonåring. Jag minns inte reaktionen vid tillfället, men jag vet att jag efteråt har bemötts med en ton som liknar "Skyll dig själv". Jag minns ett tillfälle väldigt väl. När jag var tillsammans med min första "seriösa" pojkvän. Jag och den jämngamla vännen befinner oss då i hans hem. Ett bråk blossar upp, jag minns inte om vad. Min pojkvän sitter i sitt rum och jag och min vän lånar datorn i vardagsrummet. Plötsligt skenar min pojkvän ut och sparkar undan stolen som jag sitter på och greppar tag om mitt hår och drar mig in på sitt rum, där jag får en utskällning av honom. Den här vännen har då under flera år haft en tuff attityd. Hon har varit inblandad i flertalet bråk och situationer där misshandel förekommit. Hon har varit kaxig och uppträtt självsäkert under många år. Men när hon ser mig bli ivägsläpad i håret så sitter hon still. Hon gör i n g e n t i n g. Varför gjorde du ingenting?

 

De få gånger under uppväxten som jag upplever att jag försökte nyttja mina vänner så som jag fanns tillhands för dem så blev jag sviken. Jag minns ett av de starkaste tillfällena. Jag stod med ett graviditetstest i min väns hem. Det visade positivt. Jag bad henne att inte berätta någonting för någon, förrän jag fått möjligheten att bestämma mig. Jag ville berätta själv. Det var mitt beslut, mitt val. Några dagar efter på mitt födelsedagskalas så satt hennes föräldrar och försökte övertala mig till abort. Hemligheten fick alltså inte stanna oss emellan.

Förtroende för mig är någonting jag alltid förespråkat men som jag aldrig känt för någon annan. Jag har alltid blivit sviken. Jag slutade berätta, jag slutade öppna upp skalet, riva ned murar. Jag byggde upp dem istället. Vänskap för mig idag betyder någonting helt annat än vad jag fick då. Jag vet att jag inte var nöjd. Jag vet att jag förväntade mig mer. Såklart jag förväntade mig att hemligheter stannar mellan fyra ögon. Att få möjlighet att kasta ur sig skit och helvete utan att få ett "Skyll dig själv". Utan att bli ett tomt skal i flera, flera år. Vänskap ska inte vara så.

 

Vi var bara barn till en början. Jag kan inte smutskasta ett barn. Det är där hela min historia blir skev. Givetvis kan jag inte smutskasta eller döma de barn vi var då. Det är också för sent att ändra på det. Men jag måste få ha rätt att reflektera över det idag för att ta mig vidare. Det fanns förtroende för mig. Dem litade på mig. Jag fick faktiskt höra flera gånger att "Jag litar på dig, för vem skulle du berätta för liksom", för jag hade ju inga andra vänner. Jag hade ju bara dem. Och varför skulle jag sprida vidare en hemlis? Man gör inte så. Om man vill vara en god vän då gör man inte så...

 

Ni är fantastiska individer. Ni är precis dem ni ska vara. Var och en på sitt sätt. Jag är glad att ha fått ta del. Vafan, utan er hade jag varit otroligt ensam. Jag hade förmodligen inte funnits till idag utan er. Ni var ju ett enormt stöd genom att bara finnas till. Tro inget annat. Men när vi växte så gjorde även behoven det. Livet körde långt över hastighetsbegränsningarna och jag kolliderade flera gånger. Var fanns ni då? Jag har slutat att förvänta mig ett "tack". Tack för de öppna dörrarna, för taket över huvudet, för de sena nätterna, för gratis alkoholen, för det känslomässiga stödet, för den varma famnen, för alla åren. Nu menar jag inget "Tack för allt, shit vad kul vi haft", utan ett innerligt och ärligt tack. Ett vuxet tack. Eller en vuxen ursäkt. För att ni fattades mig fast ni satt i mitt rum. Kunde ni inte åtminstone försöka att inte utnyttja min fasad, min fasad som sa "kom inte in på djupet". Jag minns det som att ni inte ens gjorde ett försök. Var mitt helvete för svårt? Man ska inte jämföra. Men jag var knappast lycklig i mitt liv, såg ni inte det?

 

Jag avrundar. För nu. Ämnet kommer finnas på tapeten hos mig ett tag framöver. Det har varit så stor del av min uppväxt. Jag kan inte lägga det till handlingarna riktigt än. Jag älskar er innerligt. Vill att ni ska fatta tag i allt det goda i livet. Att ni ska blomma, gnistra och glänsa som bara ni kan. Men jag måste få vara ledsen på er. Ni var allt av vänskap som jag hade. Ni var glass och glassplitter på samma gång.
Jag vill hinna ifatt er.

Vänta.