Att föda kreationer
Jag har sökt efter ord i några dagar. Sökt efter inspiration. Byggt meningar i huvudet
och målat konstverk i mina tankar. Men eftersom att dagarna har känts sådär döda
så har jag inte kunnat greppa om kreativiteten nog för att göra någonting arbete
av alla tankar. Länge sedan jag målade en tavla nu. Månader sedan jag skrev en text
som jag kände någonting extra för. När jag tittar upp på mina väggar finns där fotografier
och tavlor. Allt skapat med mina penslar eller genom ett knäpp på min kamera.
Mina kreationer. I stunder som var ljusa. Som sprättande glöd i en smedja.
När tanken om något nytt ligger skapad i luften. Luften som bränns av kreativa eldkorn
som far omkring. Sedan har man det där. Verket. Kreationen. Man har fött fram det själv.
Från en idé. Man kanske har burit på det. Vördat det med sitt liv, sin omtanke.
Sedan finns det där. Din grej. Och du vill visa den för folk. Du vill omsluta dig med den och
påminnas utav den. Hur det känns att ha en kreativ idé. Hur det känns att föda kreationer.
Visioner.
Mina visioner är otäckt små. Jag får liksom inte till det som jag vill. Jag tänker en tavla
och så tar färgen plötsligt slut. Jag pratar en prosa sedan blir jag stum. Fullföljer inte.
Jag får ingen pli på kreativiteten och det var länge sedan den löd. Jag har hamnat här
förut och försökt tvinga fram det. Det fungerar aldrig. Jag har varit här förr och märkt
att det kan ta sin tid. Då har jag gett det sin tid och plötsligt rinner poesi är mina
fingertoppar. Så jag antar att jag gör bäst i att bara vänta. På en vision.
Så snart jag hittat den igen så ska jag bege mig till min smedja och skrida till verket.
Det ska jag.
Men först och främst så ska jag ägna dagen åt att umgås med syster och min vän Cassandra.
Vi ska spela lite spel efter att vi har varit på en shoppingrunda. Så snart sonen har vaknat
från sin rutin-vila klockan tretton. Varje dag. En sak vi inte fingrar på. Vilan behövs. Klockan ett.
Ett steg i rätt riktning i min önskan om en vardag levd efter rutin.
Jag har fortfarande inte gråtit. På månader. Jag vet inte vad som är fel. Jag vet ju om att det
skulle vara sjukligt behagligt. Jag känner ju att det ligger där inom mig och liksom väntar.
Har försökt ge det plats. I vardagen. Om kvällarna. I ensamma stunder. Det rinner aldrig över.
Det bryter aldrig ut. Jag fortsätter vänta. Väntar på mycket. Avvaktar.
God afton.