Fokus Pokus
Fokus. Så lätt att tappa fokus. En av sonens favoritfilmer spelas på en skärm precis intill mitt huvud, i mitt nu så trångt möblerade rum. Volymen är sådär aningens för hög men jag är för disträ för att orka komma till klarhet och förändra det faktumet. I fredags blev min älskade son tre år gammal. Tiden har passerat precis så som tiden gör. Alltid framåt. Alltid utan några pauser eller avbrott. Vissa dagar är det som om man dansar, andra dagar kryper man, och då kryper även tiden. Jag tror nog att vi alla upplever det från gång till gång. Men nu har alltså tre år gått sedan den där omskakande dagen på sjukhuset. Tre år sedan jag blev mamma.Som att gå några extra steg upp på livsstegen. Alltid blandade känslor. Men aldrig med något tvivel om att min son är och kommer vara det bästa som någonsin hänt mig.Hans panna är varm. Febern för sig hemmastadd i hans lilla kropp och kvällen smyger sig på. Dagarna känns på något märkligt vis mycket längre nu när det är mörkt mest hela tiden.
Vintern är snart här.
Slutet av förra veckan var intensiv på många vis. Mycket känslor och tankar i omlopp. Sonens far var på besök. Jag har bestämt mig för att lägga visst band på känslor och reaktioner omkring honom. Därför att allt lätt kan blåsas upp till propotioner som blir skadliga mer än de hjälper. Även om jag alltid har lättat efter att ha skrivit ur mig saker och ting, hur tunga de än må vara att få ur sig. Men jag vill aldrig trampa någon på tårna, hänga ut någon som inte bett om att bli omtalad i text. Jag gissar att det kan benämnas som "respekt" för andras integritet. Så jag kommer inte att måla upp hela historien. Jag kommer inte benämna honom som en sämre person. Jag kommer dock förtydliga för mig själv hur fruktansvärt svårt det är att ha honom i min närhet. Hur svårt det är att vara mamma till hans son, att vara förevigt bunden till honom på ett oundvikligt vis. Jag har suttit i tankar som "Du är inte längre samma person". Men jag börjar att inse mer och mer att det inte är han som är förändrad, det är jag. Jag föll för honom för ungefär 5 år sedan. Jag föll hårt. Jag såg med andra ögon. Jag var redan förlorad och förälskad när vi började att träffas. Alla mindre bagateller, små ting på minuslistan kändes just rätt små då och jag var nog som förtrollad under en lång period. Nu när jag är helt övertygad om att kärleken är utdöd sedan länge så har jag så svårt att se charmen, det fina, det roliga. Nu när jag ser på människan så ser jag nästan bara skavanker. Saker som gör att jag mer än gärna hade vandrat min egen väg, om vi inte haft ett barn tillsammans. Ett sådant ex som jag så gärna hade "varit utan" en tid efter uppbrottet. Ingenting med honom tilltalar mig längre. Vi har ingenting gemensamt. Han säger "Du säger aldrig nåt. Vi pratar ju aldrig." och det ärligaste jag kan säga är att intresset helt enkelt inte finns där. Jag har ingen lust att sitta och försöka komma på saker att säga för att tillfredställa hans behov av socialt umgänge. Jag har ingen lust att höra hans svar. Intresset är minimalt. Jag säger knappt något till honom då vi ses. Jag erkänner. Men mina sanningar spelar aldrig heller någon roll. När jag försöker beskriva känlor och tankar så får jag oftast höjda ögonbryn eller en fnysning, ett skratt till svar. Som att alltid vara missförstådd. Som att det jag säger aldrig riktigt når fram hela vägen och han fortsätter att sitta och vänta på ett svar.. Han reatr mig, han pikar mig, beteer sig som en tonåring. Jag upplever att vi oitroligt sällan kan ha en mogen konversation, mellan två vuxna männikor. Det skämtas hej vilt, om nästan allting. Det skall alltid finnas en ton av "underhållning" i det som sägs och att välja att prata med honom om seriösare saker det finns inte på kartan. Han är en märklig och ointressant person, för mig. Med bekräftelsebehov utöver det vanliga, eller åtminstone utöver vad jag uppfattar som vanligt för mig. När han pratar så tjatar han ofta. Han kan nämna samma sak upp till fem-sex gånger. Fastän jag svarade redan första gången. Som om mina svar aldrig är utförliga nog eller tillräckliga. Han påstod att det berodde på att han "försökte prata igång mig", men allt det resulterar i är att jag blir irriterad och skäller. För jag hade redan första gången bestämt mig för det svar som passade mig. Oftast ett kortfattat, vilket jag redan konstaterat och erkänt. Att då ställa samma fråga eller yttra samma påstående en fjärde eller femte gång det brukar sällan kännas inbjudande till samtal. Jag börjar att koka av irritation och det blir en ond cirkel. Många saker gick fel under de dagar som han var här för att fira sin sons födelsedag. Han kom på en onsdag och redan onsdagkväll önskade jag att han kunde fara igen. Jag insåg kvickt att jag inte skulle orka med hans närvaro så när han på fredagskväll åkte vidare så kände jag sådan lättnad. Jag ville egentligen bara gråta ut all frustration. Alla tankar. Men jag har ännu inte gjort det. Jag vill påstå att framtiden är oviss. Kort sagt så vet jag ju att man inte kan förändra en annan människa, bara sitt eget sätt att reagera och agera. Men framtiden känns just oviss. För en ändring behöver ske. Utan tvivel. Annars går jag under. Hans närvaro rubbade den stabilitet som jag och sonen arbetar så hårt för att bygga upp i livet. Struktur, stabilitet, rutin. Han förstår oss inte. Drar oss över en kant, generelliserar. Så känns det. Tröttsamt. Så jag avslutar episoden om honom med "I don't want coins, I need change."
Jag har inte skrivit om Dig på länge. Du har varit frånvarande så länge att jag inte längre förnimmer dina dofter, minns knappt din röst. Men jag såg ditt ansikte på en bild i listan över personer som besökt en av mina sidor som finns utspridda på nätet. En av få där jag får konkret bevis på att just du tittat in.. Jag blev ställd. Var oförberedd. Jag ville inte reagera så mycket. Jag ville inte "göra en grej utav det". Jag läser din blogg, det vet du nog om. Jag gör det med jämna mellanrum. När jag minns den. Nu alltmer sällan. Men jag såg dig i den där listan och jag kunde inte låta bli att fundera över "Vad gör du här, varför nu?" Jag är inte hemlig. Du är inte ovälkommen. Aldrig. Jag hade bara förberett mig på att våra vägar typ sådär aldrig igen skulle korsas. Inte ens så. Jag trodde nog att ointresset växte inom dig än. Inte för att jag tror du önskar mig nåt ont. Inte för jag tror att du inte skulle sörja om jag for illa. Jag bara... väntade mig inte att se dig när du kikade in hos mig, du vet. Det tyder på nyfikenhet. Och jag tror det gör mig förvirrad. Jag vill avsluta med att säga att dikten i din blogg "en sagofigur" är det bästa jag läst på länge. Det tilltalar mig och jag tror inte ens det är meningen. Jag tror inte det handlar om mig, men jag kan inte låta bli att känna mig tilltalad. Tilltalad och tårögd. Bra skrivet. Jag gissar att du mår väl. Grattis till eget boende och kärleken. Jag vill vara kortfattad. För mina ord om dig rinner ut i sanden. De landar nog ingenstans. Så jag avrundar med att mellan dig och mig - till månen och tillbaka. Du får dela de orden med min son.
Du upphör aldrig att vara viktig för mig.