Lucia
Jag har inte firat idag, igår. Tappar liksom uppfattning om tid och dygn när det är såhär.
Har inte sovit ordentligt på veckor. Går i säng runt fyra på morgonen och väcks fyra timmar
därefter utav en pigg son som inget annat vill än att få upp mig ur sängen. Måna gånger
ligger jag kvar. Vaknar gång på gång med ett dåligt samvete och tillslut då jag inser att
det går inte att somna om ordentligt nog för att kalla det sömn, då går jag upp.
Men det känns då som om jag nyss gick och lade mig. Är som död, dagarna igenom.
Dåligt samvete upp i halsen och vill bara rå om och krama på sonen och säga honom
"Förlåt för att mamma inte vaknar till. Förlåt för att mamma inte riktigt hör och ser".
Det är svårt. Fruktansvärt svårt. Jag uppfattade det som om jag var på det sista mötet med
min jobbcoach idag. Jag berättade som det va. Hur svårt det känns, vad jag är rädd för.
Fick erbjudande om att han kunde följa med mig på torsdag förmiddag då stan öppnar
och "hjälpa mig" med att söka praktikplats, möta människor. Presentera mig. Allt lät så
himla bra då. men jag förde samtidigt en dialog med mig själv i huvudet där jag redan då
konstaterade att jag kommer inte kunna klara av det. Gå tillsammans med en person som
jag inte känner. Det här är något jag behöver klara av "själv". Och jag ska göra det...
Jag ska ge mig fan på det. Det är dags nu. Och hur många gånger ska jag säga så till mig
själv innan jag slutligen möter det första ansiktet med "Hej, jag heter Hannah"?
Även möte på Torsdag om det så kallade ungdomsgarantin. Behöver gå. Fick tillstånd att ta
med mig en person som stöd. Lär utnyttja den möjligheten.
Nu är klockan strax innan två på natten och jag ska lägga mig i sängen innan jag dör av
ett fruktansvärt sug efter Coca Cola. Den har varit slut ett par dagar och nu börjar det jobbiga.
Abstinensen.
God natt, god morgon.
