Flashiie

Skorpionmånad. Kall skorpionmånad. Den andra dagen denna månaden så fyllde min son två år.
Tiden har gått fort men samtidigt så långsamt. Vissa dagar har krupit fram. Min älskade son som
ikväll höll om mig så hårt och kysste mig blött på axeln, drog ett djupt andetag och viskade "Aaa"
intill mitt öra efter att jag försiktigt viskat i hans - "Mamma älskar dig". Satt som ihopklistrade en
lång stund och vaggade ovapå täcket på min säng. Några varma pussar på varandras hud och en
lugn strykning med mina fingertoppar över hans trötta huvud. Mammas lilla stora bebis. Kärlek.

Brukar ha lätt att gräva fram en känsla sätta ord på den och sedan dela med mig utav det.
Idag har jag varit så besviken. Fruktansvärt less och det enda jag känner inför en person just ikväll
är i stort sett "Jag bryr mig inte". Jag kan inte påstå att vi känt varandra i flera år för ingen av oss
skulle nog ha rätt om vi påstod det. Jag har aldrig riktigt känt dig och du har varit långt ifrån att
känna mig på riktigt. Kanske är det därför som jag så lättsamt avfärdar problematiken. Samt för att
detta har varit svårt. De senaste 3 åren mellan oss har varit så svåra. Ungefär så svårt som jag hade
förväntat mig, som jag trott men ändå inte är beredd på. Ska ärligheten fram så vet jag inte riktigt
längre vad jag vill. Var jag vill stå. Bredvid dig, framför dig, långt ifrån dig. Jag vill ibland berätta om
alla känslor och tankar kring dig för de är så många. De är så olika. Men det är ytterst sällan jag låter
de spillas ut i skrivna ord. Idag har jag varit så besviken. Det har bubblat i mig och jag känner inte
för att vara tyst om det, inte ikväll. Kanske tystnar jag igen imorgon.
Våran son fyllde två år i onsdags. Du har inte ens sagt "Grattis William". Du har inte skrivit ett ord.
Inte sagt ett ord. Det kan tyckas vara en liten grej. Men när man nästan aldrig ses men samtidigt
påstår att man vill vara engagerad så är det en stor liten grej. Våran lilla son. Varför denna radiotystnad?
Varför denna öken? Jag känner en väldig olust till oss. Jag vantrivs och har svårt att sätta på fingret
på varför. Obehag. En önskan om att bara gå vidare ensam, så som det faktiskt alltid har varit även
om du "funnits med" på håll. Det känns ikväll och många andra dagar som om det vore lättare.
Men jag vet att det skulle uppfattas som egoistiskt, att det skulle uppfattas som fel när det finns ett
annat alternativ. Jag är bara så trött. Jag är så anti. Ikväll. I natt känns du som en gammal bekant som
man inte ens skulle nicka åt om man passerade varandra ute på stan. Någon man skulle skänka en blick
men egentligen inte ha så mycket mer än så att ge.

Den här månaden har precis bara börjat, men jag känner på mig att det kommer att bli en kylig månad.
Ett kallt november. Komplicerat, korkat, kuvat och krystat. Jag tänker låta det bero. Jag har fullt i
huvudet och i hjärtat. Livet är på gång och jag vet inte var du får plats. Jag vet verkligen inte var du
ska få plats för du känner inte mig och jag är inte säker på om jag vill släppa in dig. Egoism. Du skulle
kalla det för egoism. Så som alltid. Det är ditt vanligaste ord numer. Förr var det mjukare. Så som:
"Hanny. Gör den där minen igen, den är så jävla söt. Jag vill kyssa dig för du gör mig tokig." Nu är jag
bara egoist och jag blir inte längre kysst. November - jag är frusen.