13. Ett annat ögonblick
in på. Var har jag hamnat, var hade jag varit. Vem hade jag varit om jag flyttat ihop med en
gammalt "kärlek" som sparkade foten i trädet så den stukades, under ett bråk, förmodligen då
istället för att slå mig, den gången.. Om jag inte drunknat i retstickors glåpord utan stått på mig,
pekat finger, knuffat omkull, skrikit ifrån för allt vad jag var värd. För jag vet jag var värd.
Tusen ting och tusen tröstande famnar. Jag var ett barn. Jag var värd. Om jag inte hållt tyst.
Om jag hade klippt av honom kuken. Om jag hade skaffat hjälp åt min alkoholiserande far fastän
det inte var upp till mig. Om jag inte hade låtsats vara förälskad i fel själar.
Ett ögonblick som detta då jag ordnar barnvakt för att få gråta fast jag inte visste det var därför,
förrän nu. Ett ögonblick som detta då man önskar att ens livshistoria kunde få lillasyster att gå en
annan väg än den hon valt. När hennes "Jag mår inte bra" tillslut slutar i "Jag menade huvudvärk"
för att hon inte orkar ge sig in i stödet, när hon inte är redo att bli hjälpt. Blir åskådare i detta ögonblick.
Ett ögonblick som det här då jag bara saknar, saknar och för helvete saknar min bästa vän som inte
har sett mig i ögonen på flera månader. Långa, långa månader. En stund då Melissa Horn sjunger
vackert i mina öron om att "Sakna dig mindre och mindre". Dagen efter ett jobbcoach-möte där jag fick
några papper i min hand som jag ska lämna på en arbetsplats där jag skulle kunna tänka mig att
befinna mig under en tid av mitt liv. Där jag ska börja min nya resa framåt. Där de ska få se mitt
nya jag. Där de ska hjälpa mig att skapa mitt nya jag. Vem ska få den äran, vem kommer att kunna
ta den äran? Jag är min egen konst installation som upprör, berör och som inte håller måttet ännu.
Ett ögonblick som detta då jag går itu för jag vill inte ha sällskap. Vill inte hämta sonen från dagis
för jag vill inte ha honom intill idag. Det är något av det värsta som finns, att känna så. Som att
något någonsin har varit hans fel. Faller tillbaka till "Han är ett barn". Måtte han vara en av de som
skriker för allt vad han är värd. Måtte han vara den som pekar finger och står på sig utan att lägga
ett finger på dem som trycker ned. Måtte han inte bli den som ser på, den som slår på, den som
bidrar till att förminska en annan människa. Hur fan lyckas man med det här? Barn. Hur fan
lyckas jag, lilla jag?
Ibland känner jag mig så jävla ensam fast ni finns alldeles intill. Ett stenkast bort. Men idag vill jag
inte vara nära. Idag vill jag ha ensamhet. Instängdhet och depression. Se mascaran rinna bort och
gråta ännu mer. Ett ögonblick som detta då jag inte kan se någon i ögonen och säga "Det är bra"
som svar på frågan om hur man mår. Idag är det storm och missär och jag tänker sitta still tills
kvällen faller på och sonen kommer hem. Jag vill inte möta en blick och jag vill ha en karta,
en vägledning för nu är jag trött på att vara vilse fast jag befinner mig på hemmaplan.
Kärlekshunger river i min kropp, vissa dagar mer än andra och den här ensamsamheten
som jag greppar hårt om idag, den vill jag avfärda andra dagar. De dagarna skulle jag kunna döda
för en ömsesidig kram, någon att se på som ser tillbaka och älskar. Någon att hålla om för allt vad
livet är värt för man älskar varandra. Ett ögonblick som detta så känns den famnen så oerhört
långt borta. I en annan tid. En annan livsperiod. Jag kan inte ens minnas när jag blev omfamnad
på det speciella viset längre.. När jag tyckte om någon och den rörde vid mig. Idag skulle beröringen
ta itu mig. En kram skulle förmodligen väcka demoner i huvudet och jag skulle känna väldigt obehag.
Men krama mig imorgon, bara i ett ögonblick.
KRAM!!!