Flashiie

Vi började att tala med varandra någon gång då jag var runt tolv år gammal. Bara barnet.
Jag önskar att jag idag kunde minnas vilka ord det var som fick oss att uppmärksamma varandra.
Vilka ord som sades mellan det barn jag var och den snällaste pojken jag någonsin känt, som fick
oss att bli fnittrigt kära över datorn. Han var min under en lång tid. Utan att vi någonsin hann hålla
varandras hand. Nu när jag tänker tillbaka så inser jag att det var kärlek via distans under många
månader, år. Någon gång då jag var nära sexton år så fann jag en annan pojke som jag började dela
kärlek med. Han har blivit omnämnd förr och idag inser jag att jag gjorde ett stort misstag, men det är
en annan historia. Jag kan nästan minnas ända ut i fingertopparna hur det kändes att ringa det där
avslutande samtalet. Orden om att "det här fungerar inte längre, jag vill göra slut med dig och jag har
funnit någon annan". Jag minns mitt rum. Jag minns var jag stod. Men konstigt nog så minns jag inte
känslorna efteråt. Jag minns inte ens hans respons. Jag minns bara att där tog en lång, känslomässig
vänskap och kärlek ett rätt så abrupt slut. Vi slutade inom en kort tid att prata med varandra. Gick åt
skilda håll. Jag var kluven, upptagen. Många gånger var det som om jag insåg att vi aldrig skulle höras
av igen. Många gånger kände jag tvärtom, att han var en sådan som skulle finnas kvar genom livet.
Han finns kvar.

För en tid sedan började jag att drömma om honom. Tänka på honom. Minnas honom. Som om han
någonsin skulle ha kunnat bli glömd. Min Nalle. Det var så jag kom att kalla honom tidigt. Än idag är han
Nalle för mig. Han har alltid funnits med. Aldrig lämnat. Bara gått vidare. Som jag. Kärlek har drabbat
oss båda och livet har utmejslat sina olika historier i oss. Än idag så vet jag ingen som är som han.
Han var pojken med smala, kisande, vänliga ögon. Han som aldrig sa någonting som kändes
förnedrande eller elakt. Han som aldrig skulle skada. Aldrig såra avsiktligt. Han som aldrig objektifierade.
Han såg mig som Hannah. Han som skulle göra allt i sin makt för att skydda de han bryr sig om.
Göra allt han kan för kärlek och omsorg. Det är inte konstigt att jag föll för honom redan då.

Vi hann aldrig ses då. Jag var livrädd för tågresa och vad hans anledningar var minns jag inte idag.
Vi var unga. Nästan barn. Några år senare åkte jag till honom efter att ha träffats några få gånger innan.
Jag spenderade 5 veckor i hans närhet. Det var en svår tid. Han var min fristad. Tårar faller.
Tacksamhet, oerhörd tacksamhet. Han bara fanns. Öppna armar. Varmt hjärta. I hans sällskap kunde
jag andas, när jag inte skrattade så att jag grät. Bara vara. Inga förväntningar. Krav. Han var bästa
medicinen mot det spruckna Jaget. Trasighet inombords. Tiden där lagade mycket. Om han bara visste..
Kärlek förminskades till stark vänskap och det förblev så. Men livet får mig att fundera.

Du vet i filmer. Flicka möter pojke. Åren går. Pojke finns kvar. Flicka tänker på pojke och inser det är
prinsen hon väntat på sedan barnsben. De finner varandra igen och deras liv flätas samman. På något vis,
i mitt hjärta har jag börjat inse att han är min filmpojke, kanske alltid trott det. Det kanske inte händer nu,
kanske inte nästa år. Kanske aldrig. Men en känsla, en djup känsla - säger mig att han är min filmpojke.
Kanske då vi är 74 och våra liv gått precis som det är menat att de ska göra. Då vi båda har barn och
barnbarn. Kanske då - då man vill finna ro som allra mest. När man känner sig nöjd. När man gjort sitt.
När han åkt många hundra mil i sina lastbilar genom landet. Då kanske han kan hämta hem mig.
Då kan vi åka mitt i natten genom dunkla städer och lyssna på Alan Jacksons "Remember When" som
påminner mig om honom. Jag kan vänta på någon som jag med hela hjärtat vet att han är värd att
väntas på. Någon gång i livet så hämtar han hem mig. Filmpojken min.