2011-11-05
som infunnit sig efteråt, under tiden. Som en skräckblandad förtjusning. En lättnad då jag insåg att
jag äntligen nått fram till "D-dagen". Den dagen. Dagen då orden rann ur fingrarna på mig. Dagen då
det kändes rätt, då jag kände mig redo. Redo att berätta. Dela med mig. En lättnad över det. Samtidigt
en skräck över att göra det. Blotta sår som länge legat dolda. De oläkta. De invanda. Jag hade förberett
mig på respons av alla olika slag. De som förmodligen blir skrämda och inte är vana vid sådan ärlighet,
öppenhet och skriver en kommentar på en internetsida. En kommentar av typen som jag lika gärna kan
vara utan. en skämtsam kommentar, en felaktig kommentar. Jag gav inga svar på dem. Sedan de andra.
De som berättar om tårar som fallit utav mina skrivna ord. Tårar över min egna sorg. Vänner som tar på
sig en skuld som inte är deras att bära. Jag antar att jag var förberedd på alla dess olika reaktioner,
från andra. Vad jag inte var beredd på var den tomhet som finns i mig nu. Några rader som passar in
varje dag - "ett steg i taget". Jag är försatt i pausläge. Finner inte mycket lust. Jag uppskattar stunderna
då jag bara kan sitta still och andas för livet. En tyst stund inmurad i soffkuddar. En kort stund att bara
dra några djupa andetag för att sedan kasta mig in i allt vad Vardagsliv heter. Vardagslivet som så väl
behövs nu. För att inte tappa bort mig själv och allt det jag vet att jag kan uppskatta. Vänner, lite smutstvätt, några middagsplaner, promenad på stan, dammråttor, pappersarbete, hämta och lämna på dagis, singelliv, ensamliv. Vardagsliv. Jag är på väg någonstans och det fort. Lagom fort, för fort?
Jag har inte bestämt mig. Jag vet det är dags. Ut ur kokong-helvetet och in i livet.
Den där flirtgrejen jag befann mig i. Som jag aldrig riktigt uttalade här eller någon annanstans heller
för den delen. Den tog slut, lika fort som den började och jag är nog rätt glad att jag spenderade
två månader med personen. I och med det så insåg jag att jag lärt mig sätta ned foten när saker går
och känns snett. Han liknade folk från förr. Avundssjuka och ifrågasättningar om allting. Folk visar sig
vara någonting helt annat än man trott ibland. Sorgligt - ja. Men jag är ändå glad för Mig. Jag lyckades
säga "tack och hej" fastän jag tyckte om. Han var fel. Gjorde mer ont än gott och jag vände på klacken.
Starka lilla jag. Inga mer drägg och själätare. Det är slut med det nu.
Fast fan då, jag behövde lite romantik. Bättre lycka nästa gång...
Nu blir det en bok i sängen. Det är natt. Rätt tom på ord. I'll keep in touch.<3