Filmpojken.
någonstans kanske skrivit för mycket. Tagit i lite för mycket och förväntade mig lite mer
utarbetad respons än så. Som en krönika-länga liksom. Ja, eller åtminstone lite mer än det där
om att vara så söt. Då slår det mig plötsligt att jag inte förstår hur detta har hänt. Varför hans
åsikt eller kommentar skulle väga så mycket, just nu. Varför var jag inställd på en romantisk
kärleksförklaring, på några fler ord, fastän vi inte ens setts på snart tre år? Jag har helt klart
drabbats av en kärlekshunger. Mycket mer än så kan jag inte säga. Romantiserar varje dröm,
om någon. Varje tanke blir romantik och fnitter i maggropen. Jisses. Jag skall tona ned.
Jag säger dock inte att det inte är sant - det om väntan på filmpojken. Jag var bara ensam om
att tänka och känna så just nu. För han vill ha någon som bor närmre och vill ha något seriöst,
ta de stora stegen i livet. Och jag liksom "Hallå, har du hört vad jag har sagt?" ungefär "Har du
inte uppmärksammat var i livet jag befinner mig? Du vet.. son.. framtidsplaner". Men jag höll tyst.
Det blev bara galet. Som sagt, jag har väl överromantiserat och han var inte på samma plan.
Simple as that.