15. En första
och fortsättningen. Kanske är det inte rätt tillfälle att blogga nu. Jag brukar ha något bestämt i
förväg som jag vill bli av med, skriva ur mig, men det har jag inte nu.
Du och jag har nog aldrig riktigt suttit ned och pratat om de svarta, svåra minnena. Vi har nog
aldrig riktigt gått in på djupet och berättat vår historia. Om det året då vi var ifrån varandra på
alla tänkbara vis. Hur det kändes då. Hur vi mådde då. Vi har kastat någon kommentar ut i den
fria luften utan att riktigt bry oss om var den landade. Men aldrig riktigt sett på varandra för att
uttala allt det som säkert har känts inom oss.
Det finns tillfällen då jag inser att det finns saker som jag går och väntar på en ursäkt för.
Någon slags förklaring. Ett ärligt prat ut från hjärtat och så ett avslutande "förlåt mig" på det.
Det finns personer i mitt liv som nog borde be om ursäkt. Som nog borde ge mig en förklaring
och uppvisa den ånger som inte synts till. Du och jag har aldrig haft det samtalet och jag vet inte
om det bygger på att det inte finns någon ånger hos dig. Jag har kastat ut ett "förlåt" i förbifarten.
Kanske över telefonen. Men nog aldrig inför dina ögon. Jag har aldrig förklarat att det inte är mitt
drömläge som jag försatte oss i. Att det aldrig riktigt handlade om dig. Att jag om sanningen ska
fram agerade själviskt då för tre år sedan. Det finns en hel historia som vi bara petat i fastän
vi kanske borde gräva. Bara du och jag.
"En första" dialog.
Du frågade om jag mindes den där kvällen då du kom förbi och hämtade din låda med dina sista
saker som fanns hemma hos mig. Jag fick en klump i halsen och undrade för mig själv hur du tror
att jag någonsin skulle kunna glömma. Jag viskade till svar och du fortsatte.
- "Jag tyckte att du var så snygg då". Jag skrattade tyst med tårar i ögonen. Visste inte hur jag skulle
ställa mig till det.
- "Äh, nu ljuger du" blev mitt svar.
- "Nej, helt ärligt. Du var väldigt snygg då. Jag minns hur du var klädd, hur du såg ut. Allting.
Du hade fortfarande mörkt hår, men lite annorlunda lugg, lite längre." Jag svalde hårt.
- "Det var en av de värsta kvällarna som jag varit med om." sa jag "Jag minns den, självklart.
Minns hur hårt jag fick jobba för att behålla lugnet. Hur jag fortsatte att vara lugn i hissen tillbaka upp
till min lägenhet, även fast jag var helt övertygad om att det var sista gången jag skulle få se dig efter
det du sade till mig då. Jag lade mig på sängen i det flackande ljuset från tvn som stod på och efter
någon minut bröt jag ihop i min dåvarande pojkväns armar."
Jag var nästan 5 månader gravid då. Jag visste att du var på väg. Du hade meddelat mig att du
skulle komma förbi flera timmar innan, för att hämta dina saker. Jag sminkade mig och fixade håret.
Gjorde mig i ordning som om jag skulle på kalas. Jag skulle se ut som om jag mådde så bra som
aldrig förr. Jag bestämde mig för att du skulle inte se hur illa det stod till inombords. För du skulle få
ångra att vi lämnat varandra. Att du lämnat oss. Jag skulle komma att vara snygg utanpå men
miserabel inombords. Att få höra det där igår natt fick mig att veta att jag lyckades. Men det kändes
mest sorgligt.
- "Jag tycker om att höra din röst. Tycker om att prata med dig. Saknar dig.." sa du och inom kort
så avslutade vi samtalet. Dels för att klockan var mitt i natten och dels för att jag hade inte längre
något vettigt försvar. Min mur började att rämnas och jag tror att du vet precis vad det är du gör
då du säger sådana saker med din skrovliga nattröst. Det är inte det att jag älskar dig, eller att jag
någonsin kan låtsas som om jag aldrig gjort det. Men det är ingen hemlighet att du påverkar mig.
Att prata med dig på det där viset är en början på en kontakt som du och jag aldrig haft.
Sorgligt nog så kan jag inte ens minnas att du varit så ömsint och intim i ord med mig ens då vi
var i ett förhållande. Jag vet att vi var kära då. Men det visade sig mest i inristade initialer på ett
träbord eller på en gemensam teckning över frukostbordet. Vi var inte så gulliga som jag önskat
att vi varit. I alla fall inte du. Men jag älskade dig då. Du behövde inte vara gullig och ömsint
för att vinna mig. Idag vet jag bara inte riktigt vad det är du gör med mina känslor och jag kan
inte bestämma mig för enbart en reaktion. Jag både fnittrar och gråter. Ler och blir illa berörd.
Kanske ska jag bara sluta att tänka så mycket på det. Gräva i det. Låta det vara. Nu vet jag -
du kan vara mysig också. Är väl gulligt. Men jag vet ju att det aldrig någonsin blir vi igen.
För jag vill inte ha dig. Men det är en så sprudlande känsla att bli uppskattad och få höra söta ord.
så jag ska nog lyssna lite till.