Överraska mig
du fortfarande vill ha den." Jag lämnade ifrån mig papprena. Har väntat utan att riktigt
ha väntat ändå. Har tänkt på annat. Glömt bort. Så fick jag det där mailet för ett par dagar
sedan som lät mig veta att nu står jag placerad i kö. I väntan på att ett tomrum ska
uppdaga sig. En väntan på att få klartecken. Att hoppa in i något nytt. En kurs. Den kursen.
Som jag vill in i, tror jag. Hade nästan slutat att förvänta mig ett svar då veckorna gick.
Läste de fåordiga meningarna. "Vi hör av oss om det sker avhopp". Då väntar jag lite till,
utan att riktigt egentligen vänta mig något. Något speciellt. Jag tror att jag är relativt beredd
på ett "nej, tyvärr". Ett "Välkommen till kursen" skulle golva mig en aning. Men överraska
mig gärna, tror jag..
Du sa rossligt i telefonen att du skriver inte. Du skapar inte poesi. Du gjorde det en gång
då vi talade, men du skulle aldrig göra det igen och du hade aldrig gjort det innan.
"Jag skriver inte.."
Jag undrar om du vet om att du finns på nätet att finna som resten av världen. Som resten
utav oss, om man gräver lite. I minnet. En gammal mailadress. Ett något äldre smeknamn.
Då finner man. Poesi. Din kärlek i ord till en flicka i brandgult, brinnande höstljus. Hur lycklig
du var då att få ha henne i din värld. Den flickan försvann någon gång, men jag undrar så
som jag undrat förut, fanns det någonsin poesi om mig, någonstans? Dina diktade ord om mig.
Om oss. Eller slutade du att skriva mitt emellan flickorna? Var jag en poesidvala, en vinter?
Jag fann nyss massor av ord som jag skrivit om dig. Poesi på en av sidorna där vi älskade
som mest för allmän beskådan. Jag visste redan då att du var efterlängtad av fler än mig.
Jag visste att flickorna med smala, knotiga ben satt och dreglade över det som var Mitt.
Önskade det fanns hos dem. Det var inte första gången det kändes som om jag fick konkurrera
i mitt liv. För kärlek. Som jag behövde överträffa någon, någonting. Jag önskar att jag hade
flera minnen. Om hur du kändes under mina fingertoppar då jag älskade dig. Hur dina hårda
pussar kändes mot mina kinder. Vad för slags ord du skrev då vi kände hunger efter varandra.
Jag minns dig för lite. Kanske var det så att du skrev hallonsöta ord ibland. Kanske var jag
bara så kärleksförlamad att jag inte minns dem idag. Kanske var du mer fantastisk än jag minns.
En gång för länge sedan. Jag var ond och jag kan ångra det i tusen år. Var hade vi varit idag
om vi inte kolliderat med livet så?
Flickan i mitt liv. Jag har även sökt upp Dina och mina gamla kärleksförklaringar. De har alltid
varit så mycket tydligare än några andra jag upplevt. Inte gömda och försiktiga. Mer sprudlande
och poetiska än några andra. För att visa världen. Jag fanns uppåt dina väggar. Bilder på mitt
leende och mitt yviga hår. Vi har gått in och ut ur varandras hjärtan, varandras liv. Jag sörjer
det sista klivet ut. Vi är annorlunda idag. Du är starkare idag. Jag drömmer om dig ibland.
vill önska dig grattis. Till eget boende. Till en väg ut. Till en ny början. Vill du ska veta att jag
är stolt över dig och kärleken blir aldrig mindre, bara mindre påtaglig. Du finns med mig i
hjärtat och i tanken.
Natten kryper på. Jag har gjort avbrott i inlägget flertalet gånger i jakt på ord att skriva.
Jag känner så mycket och tänker desto mer. Har letat över nätet efter bilder och texter
som kan påminna mig om de år som gått. Lite tillbaka blickar för jag saknar er. Båda två.
Jag saknar faktiskt mig själv lite också. Det stökiga jag med tjock kajal och trasiga
strumpbyxor. Lite kaotiskt och hektiskt. Lite dramatisk kärlek och puttrande poesi.
Främst så tror jag att jag saknar förälskelse. Faktiskt. Jag avslutar med det. För trött. Punkt.