Flashiie

Det finns en underton i min favoritparfym som påminner om din. Kanske är det därför som jag
fallit så hårt för den. Kanske är det därför jag tänker på dig så ofta då jag bär den på min hud.
När vattendroppar som lämnar duschmunstycket möter min hals och fuktar upp alla essenser
så att det börjar att dofta Du. Du som Du brukade dofta för fyra år sedan. Då vi möttes mitt i
sommaren och jag skrev namnet på din parfym på en lapp i smyg. Så jag alltid skulle kunna
minnas precis vad det var som du doftade. Det känns lite som en favoritbok. Som man sätter
bland andra böcker i en hylla en period, men som man tycker precis lika mycket om nästa gång
som man läser den. Om än inte lite till.. Jag tänker ofta på dig. Hur skulle jag kunna låta bli?

Jag var så förälskad då. Jag brukar inte vilja jämföra förälskelser, men jag gör det nog ändå.
Under åren så har jag känt så fantastiskt många olika känslor för så olika personer. Du fanns
någonstans på slutet. Då jag upplevt så många hjärtesorger och misslyckanden. Då när jag
på nåt vis hade börjat ge upp om hoppet att jag kunde bli förälskad på riktigt. Känslorna jag
känt innan räckte liksom aldrig till fast var så skyhöga ändå.

Flickan. Med den tunna, sköra kroppen som såg på mig som om jag var fantastisk. Midsommar-
afton kan inte vara någon annans än våran. Fastän hon lämnat min värld för så länge sedan nu.
Jag trivdes i hennes blickfång. För hon fick mig att känna mig så närvarande, så Där, så fin.
Det var den starkaste av alla vänskaper som jag någonsin upplevt. Den underligaste kärleken
som jag haft inom mig. För den var så otroligt passionerad och jag ville så mycket att det
värkte så väldigt i bröstkorgen min, men det räckte inte till. Flera gånger provade vi att älska
omkull varandra för att inse att vi faller nog inte båda två, till samma plats.

L - Som var den första jag kallade för något seriöst. Han blev vändningen i livet. Han stack ut
från de andra pojkarna som man pussat på förr och han fick mig nog att våga mer än jag hade
gjort innan honom. Han fick mig att trotsa tågrädslan, den sociala rädslan på ett helt annat sätt.
Jag var förtjust i 2 månader, sedan började jag bli så väldigt närhetstrött. Jag har så lätt att se
det nu men kunde inte sätta mitt finger på det då. Vi höll ihop i tre år. Fram och tillbaka. Jag var
nog bara så oerhört rädd för att bli lämnad ensam och det var så svårt att se någon böna och
be i tårar för den nog var precis lika rädd som jag, varje gång. Så jag stannade. I tre år för länge.
För vems skull vet jag inte.

Själätaren. Jag tänker på honom mer än jag vill. Jag kan inte stänga av det då det väl sker.
Det är ju inte alltid de sorliga tankarna. Utan ibland de som kändes mindre dåliga. Men oftast
så tänker jag på hur stort inflytande han hade på mig. Hur stor makt jag höll på att låta honom
få över mig och mitt liv. Jag minns hur jag var så fruktansvärt frustrerad över att hela tiden
"vara fel". Att hela tiden vara elak och göra fel i hans ögon. Så när han bad mig att vara ärlig
så var jag ofta det för att orsaka smärta i honom som han skulle få leva med hela tiden.
Det blev mitt sätt att hämnas. Som när han frågade mig om vad jag egentligen tyckte om hans
utseende. Vad jag tyckte om hos honom. Jag orkade inte hitta på. Jag kände sådan avsky.
Jag sa sanningen om att han inte är attrakiv i mina ögon. Att jag egentligen bara tycker att hans
ögon kan vara fina då han är glad, vilket han så oerhört sällan visade. Efter den dagen så
slutade han att säga några som helst positiva saker till mig och alla regler blev strängare.
Han började att stå bakom min rygg och läsa allt jag skrev, vad jag än gjorde vid datorn.
Han började att kontrollera och poängtera saker i sättet jag klädde mig. Han försökte alltid att
säga det med en ton som fick det att låta som om "Du har ett eget val, men det som inte
passar mig är absolut fel och det ska du straffas för". Julaftonen det året skulle vi inte spendera
tillsammans, men han kontrollerade mig i telefonen hela dagen. Bad mig ta kort på mig så att
han skulle se hur jag gick klädd tillsammans med min familj. En knapp för uppknäppt i
blusen och jag fick höra precis hur fel det var i lång tid efter den dagen. En gång blev jag så
fruktansvärt trött på en pressen som han satte på mig. Jag havrerade. Låste in mig i badrummet
och han tjatade på mig utanför dörren. Jag ville göra vad som helst för att få honom att förstå
att nu fan räcker det. Jag kastade saker omkring mig i badkaret så plastbitar splittrades och flög
omkring bland kaklet och jag hörde på hans röst att han började att bli orolig där utanför.
Jag var höggravid och fruktansvärt arg. Men jag började att flina när jag insåg att jag fick respons
på ett sådant vis. Så jag härjade lite till. Jag misstänker att han egentligen bara inte ville att jag
skulle skada mig, för då skulle ju folk fatta att han inte var man nog att hålla sin kvinna glad
och lycklig. Kanske skulle folk misstänka då att han inte var bra för mig. Om jag var ledsen,
sårad eller ärrad. Jag fick inte skadas utanpå. Det fick nog inte synas på mig att jag levde som
jag gjorde. Han lade aldrig någonsin en hand på mig. Men jag sörjer över hur fruktansvärt äcklig
han var mot mig. Hur han lyckades krypa in i mig och vilseleda mig från mitt vett och sans.
Han försökte att vända alla jag brydde mig om emot mig eller mig mot dem. Det fanns ju ingen som
älskade mig på riktigt. För jag "borde ju se hur utnyttjad du blir av dem du kallar familj och vänner"
och "Din mamma älskar bara dig för att du är av hennes kött och blod". Han skulle vara den enda.
Mitt allt. Det fanns aldrig någon chans till att det någonsin skulle bli så. Jag har ett bestående men.
Som försvårar för mig nu i livet. Han fick mig att hata telefonsamtal med hela min kropp och själ.
Alltid när vi var isär så var telefonen hans portal. Hans sätt att ta sig in i mitt liv. In i min vardag.
Jag gjorde ju alltid allting fel, så det fanns ju alltid anledning till att skälla på mig, över telefon.
Jag kunde aldrig få avsluta ett telefonsamtal under ett bråk. Så först kunde vi tala i timmar
om det fruktansvärda som jag gjort, om det jag låtit bli att göra eller helt enkelt bara för att
skulptera mig till den perfekta maskin-flickvännen. Sen kunde vi prata en stund till då vi
blivit sams och jag skulle förväntas att inte ha något mer att säga till om. Jag tröttades ut som ett
bytesdjur. I stort sett varje dag. Jag var alltid fel och jag fick ofta höra det över telefonen.
Så idag är telefonen inte min vän. Jag kan inte prata om saker som känns, saker som kan bli
jobbiga, känslomässiga eller skuldbelagda. Det är så frustrerande. Men jag är glad att jag inte
längre lider på så många fler sätt utav den period som jag delade med honom. Jag tror nog mest
att jag sörjer över att de sista två månaderna av min graviditet spenderade jag med honom.
Jag hade hellre varit ensam. Jag hade så mycket hellre varit själv.

Jag saknar allt det där som jag saknade då. Som jag borde ha haft då. Jag kommer alltid att
kunna säga att det inte var ett drömscenario, att vänta barn och att vara ensam. Jag kommer
alltid att kunna påstå att självklart finns det bättre utgångslägen och drömlägen i den situationen.
Men jag har gjort så gott jag kunnat av situationen jag valde att gå in i och det är det absolut
viktigaste av allt. Det är svårt att vara mamma. Det är svårt att vara ensam. Det är svårt att vara
människa. Men jag försöker nog så gott jag kan att få ihop alla bitar och jag hoppas att du aldrig
ska kunna blicka tillbaka och känna besvikelse över hur du fick växa upp. Jag hoppas att du ska
kunna blicka tillbaka och säga att jag var en god mamma. Att jag fick dig glad, nöjd, mätt, varm,
älskad.
Så vill jag att du ska minnas, min son, att din far doftar ljuvligt och han har rest sig ur
askan och han försöker. Han vill vara din pappa och en dag hoppas jag att han kan se på dig och
älska dig så som jag gör. Även om han inte hade sin hand på min mage och kände dina fötter innanför
min hud. Även om han inte tittade på ultraljudet med mig. Trots att han inte såg din Fredriksson näsa i
samma stund som jag gjorde det för första gången. Även om det hade varit mitt drömscenario, sonen min.
Men vi försöker så gott vi kan med det vi har fått. Du är en saga för god för att vara sann. En skatt.
Älskar dig William.