Flashiie

Jag finner ingen bra början. Letar länge. Funderar för mycket på vad som ska följa, om hur man

bäst påbörjar vad som förmodligen blir ett mycket längre inlägg än jag först tänkt. Nåväl.

 

Det är en tung period. Livet är upp och ned verkligen. Det har varit ostabilt en längre tid. I några år.

Ibland snorhalt, ibland fastfruset. Stillastående, fortgående. Ömsom si, ömsom så. Just nu är det en

form av väntan som biter på mig. En desperation. Det var några månader sedan jag bad om hjälp.

Öppnade upp och vågade släppa in personer som skulle komma att hjälpa mig, försöka att hjälpa

mig att få mer struktur och välmående rent utav. En kvinna som jag väljer att kalla för A, som jag träffar

en gång varje vecka om möjligt.Hon hjälper mig med vardagsstruktur. Ekonomiska översikter,

planeringar, scheman över hur jag skulle kunna lägga upp städning/middagsplaneringar, shopping

och studier. Samt tid med sonen. sådana tillsynes enkla, fruktansvärt enkla saker som man kan tro

och tycka att de flesta människor borde ha koll på utan att sitta och skriva ned dem på papper och

"bollplanka" med en annan människa för att få det i drift. Men det är inte så enkelt. Följande ting säger

jag inte för att förminska mig själv, för att tycka synd om mig själv. Det är bara så långt jag kommit i

självinsikten - jag är ur balans. Spontant skulle jag säga sjuk, men jag är inte sjuk som andra som

knappt tar sig ur sängen. Som tuggar tabletter och mår rent ut sagt sådär dåligt som vissa människor

gör då de liksom blir till skal. Där är jag inte. Jag är inte sjuk så. Jag har bara sjunkit djupare ned i vad

min nya samtalskontakt (kommer till mer tankar om det) säger att hon nog inte skulle benämna som

en depression. Jag vet inget annat. Jag vet inte vad jag annars skulle kalla det stadie som jag befinner

mig i just nu. Jag tycker mig ändå känna rätt så skarpt att det är en depression. Det är alltså inte A som

sagt detta, utan en annan kvinna. Hennes profisionella åsikt tycks vara en annan, men nog om just det

för stunden.

 

Hur det utspelar sig? säger jag nu som om du sitter frågande och undrar. Till att börja med så har

isoleringen blivit så mycket värr än förr. Sonen har denna veckan varit på dagis, med hjälp av sin

morfar då jag är hemma med halsfluss. Innan dess så var han nästan hemma i en månad. Det är

en ond cirkel och vad jag än nämner som orsak till det så kan jag nog inte säga att "Just DET är det

som är orsaken till att det blev så!". En faktor är att jag fortfarande har sömnproblem. Inte så mycket

att faktiskt somna, mer att komma till ro och välja att lägga mig i sängen. Det blir en hel del TV tittande, datorsittande. Jag läser några böcker mer än förr i livet. Mest för att kursen "kräver", men också dels

för att greppa tag om ännu ett tidsfördriv.

 

Kvinnan som jag ska börja att ha en samtalskontakt med, eller kontakt med får jag nog korta av och

säga,för hon kan ännu idag efter 3 möten inte riktigt bestämma sig för vad hon tror skulle passa mig.

Vad jag behöver. Vad hon kan erbjuda. Mycket frustration bara i det för mig. Jag vet att man nog inte

ska självdiagnotisera sig och det är kanske inte alltid bäst att peka ut precis vad man tror man behöver

ha för hjälp. Ibland kan man överlåta det åt "proffsen" och bara ordkräkas för allt vad livet är värt.

Men i detta läget har jag försökt att peka på det faktum att jag vill ha kontinuerlig samtalskontakt. Terapi.

Men denna kvinnan, som jag faktiskt inte ens minns namnet på. Jag vet inte hur det kommer sig. Jag har framfört min "önskan". Men hon är kluven, jag upplever det. Hon kan inte riktigt se än vad jag behöver

för hjälp så jag känner det som om jag svävar i ovisshet. Dessutom så har det gått veckor mellan de

träffar vi haft och bara det har resulterat i att jag sjunkit djupare. Ovissheten, att inte riktigt mötas halvvägs

ens i min önskan om att ses oftare. Vi skiljer oss i tankar om hur vi ska bearbeta detta, så kan man säga.

Och då jag önskar träffa någon, utöver A, en gång i veckan, och jag någon gång får vänta 3 veckor på en

ny tid så känner jag inte riktigt att jag fångas upp. Jag sänks. Allt blir för mycket. Tiden 3 veckor blir för

mycket att gå med känslor, tankar, upplevelser, pratpratprat inom sig som man upplever behöver få

komma ut - det är nedtryckande. A hjälper. Utan henne hade det varit så mycket mer kaos. Men dessa

tyngre bitar är inte vad hon jobbar med, det är inte hennes yrke, det är någon annans. Men jag tror att hon

gör så gott hon kan. Hon skulle prata med sin chef om möjligheten till att hon och jag skulle kunna ses

2 ggr i veckan istället. Just nu hade hon så många klienter att jag helt enkelt inte "får plats". Alltså, jag kan

inte få mer tid om inte en klient skrivs över på någon annan. Men det är inte mitt problem. Jag kan inte tänka

på det, att jag skulle "sno" tid från någon annan.. Jag har mitt. 

 

Hur som helst så är det en period av inblandande av människor från olika håll igen. Var många år sedan

det behövdes till denna grad. Jag hade faktiskt saknat det, eller jag känner det idag. Trots att det blir känslotumult. Det blir oreda. Hemmet är upp och ned. Alltid då jag mår sämre. Ingen ordning på någonting. Tvättid någon gång i månaden kanske. Jag går liksom aldrig med smutsiga kläder. Hygienen är det inget

fel på. Jag har "stor garderob", sonen med. Men det blir stora berg att ta itu med varje gång man ska till tvättstugan. Disken kryper över hela diskbänken varje vecka. Sonens rum är överbelamrat med tvätthögar, osorterad rentvätt, smutstvätt. Påsar med saker som ska säljas/slängas/sparas. Saker som har en plats

men som gått vilse, saker som väntar på att få en plats och saker som aldrig borde ha fått en plats. Hans rum

är inte så mycket hans rum som det är prylarnas rum. Det är hemskt! Jag vill gråta bara då jag tittar in där. Oanvända ytterkläder och accessoarer som ligger eller hänger i hallen som är alldeles för liten för att det

ska kännas hemtrevligt. En barncykel som jag inte vågar ha i källaren för stöldrisken står mitt i hallen och

tar onödig plats. Barnvagnen likaså. Jag kan skriva en lång lista på precis allt som är stökigt eller som bidrar

till en enorm inre stress och allt annat än välmående. Det skulle ta lång tid... Jag bara... är trött. Innerligt trött. Mest hela tiden. Orkeslös. Handlingsförlamad. Försvagad och vek. Stark egentligen, jag vet, men svag nu.

En tung period och jag kämpar så mycket för att hålla mig själv uppe så jag ska kunna ta hand om en liten underbar, fantastisk och livfylld son. Jag kan inte ens börja påta i var jag hade varit i dagens läge om han

inte hade funnits. Inte vaken i alla fall. Inte mätt. Det har jag svårt att tro. Jag är trött på att vänta.

Att framtiden är oviss. Jag bad ju om hjälp och det har gått förvånansvärt fort att få bekräftelse, typ

"Vi ser dig, vi ska göra vad vi kan". Men efter det så har det blivit lite lojt. Lite mindre krut och fart.

Det är inte bra... Inte bra. Jag behöver hjälp.

 

Framför allt så känner jag mig nog jävligt ensam...