14. Det här får mig att må väl.
ett uppiggande ljus. Jag tror det väcker mig.
Jag befann mig på ett möte idag. Ett resultat av att ha ringt några samtal, av att ha sagt de där
fruktade orden som jag så sällan i mitt liv har yttrat. "Jag behöver hjälp. Jag vill ha hjälp".
En mullig, söt, ung tjej med tjocka, mörka glasögonbågar talade till mig med lugn röst. Nickade.
Kunde ana några tårar i hennes ögon några gånger under den timmen som vi satt inne i det kala
rummet i den gamla byggnaden. Mot slutet av timmen så sa hon "Jag tycker inte det råder några
tvivel om att dig ska vi allt hjälpa". Ungefär så. Ibland är det inte alltid till min fördel att jag kan
tala för mig, att jag kan sätta ord på känslor och beskriva i bästa möjliga mån hur jag önskar att
en situation skulle se ut. Ibland sätter det krokben. Vissa gånger kan det kanske till och med ses
som: "Hon verkar för smart och skarp i det hon säger för att faktiskt ha sådana känslor.."
Idag var det tvärtom. Idag behövde jag säga precis som det var. Idag behövde jag den kunskapen.
Idag var jag glad för att jag har den gåvan. Jag lämnade samtalet med både en tyngd och en lättnad.
Lättad för att äntligen är det på gång, någonting. För mitt och min sons välmående. Välgång.
Aningen tyngd för att jag alltid blir det en stund efter att ha blottat mig så. Efter att ha öppnat upp
och uttalat bitar av det som fortfarande kan göra så fruktansvärt ont. Jag svalde en och samma
klump i halsen flera gånger. Tackade. Skakade hand om visade mig själv vägen ut. Trampade
in mina skoavtryck i den knarrande snön, och tänkte att "Det här kommer att få mig att må väl".
Det går inte att skriva ett sådant här inlägg utan att nämna det bästa av det bästa. Min son.
Det är ju bara uppenbart, för mig. Nästan som självskrivet. Det liksom säger sig själv. Min son.
Han får mig att må bäst. Han får mig att ta alla de här framstegen, idag, imorgon och igår.
Allt för honom.
Vad mer får mig att må väl? Kreativitet. Att umgås och vara nära andra individer. Vänskap och kärlek.
Någon form av samhörighet, om det så handlar om att dela ett intresse eller en känsla, en tanke,
det är fint. Det tycker jag om. Att höra ihop för en stund. Doften av ett rent hem. Ett nystädat hem
som nästan osar vår. Ruset i kroppen då dofterna slår emot en då man öppnar ytterdörren.
Sitter nästan lika fint som en god middag. Djur. Musik. Inredning. Färger, färgmatchning.
Pyssel. Det kan få mig att bli euforisk. Därför har jag beslutat att starta ett projekt. Ska börja att
tillverka smycken. Är mest inne på armband. Sitta och trä vackra pärlor på tråd. Om det går tillräckligt
bra så vill jag starta en "blogg" med allt mitt pyssel. För nu vet jag precis vad jag vill göra. Vad jag vill
fördriva tiden med. Pärlor.
Att vakna upp en morgon, utan en enda tanke på att jag inte vill gå upp. Att känna ett lyckorus
och inse att hela dagen har möjlighet till att bli precis vad jag gör den till. Att dansa till en omtyckt sång
tillsammans med min son. Att bli nöjd med någonting jag skapat, någonting jag gjort eller utfört.
Att ha målat en tavla, ringt ett samtal eller att ha lyckats med köttfärssåsen och bjudit familjen på
uppskattad middag. Det mår jag bra av. Allt detta får mig att må väl. Att få andra att må väl.
Men främst av allt min son, alltid. När han högljutt utbrister "Mamma KAN!" när jag besegrar elaka
zombie-gubbar på datorskärmen. Att min son har en tro på mig. Även om det kanske är för djupt
tänkande. Han är bara två år, min lilla prins. Men en känsla av att han har en tro på mig, som på en
superhjälte. Det ger mig ibland superhjälte stolthet. För oss William. För oss. Nu är mamma på gång.
Om jag säger att jag räddar oss så låter det så fruktansvärt brutalt. Men ibland känns det som så.
Jag räddar oss, hjälper oss. Nu ska vi må bra. Mamma kan! Utan cape och röntgensyn.
Känn på den Superman.