Flashiie

Hoppas du är ensam, att du aldrig lär dig tvåsamhet, utan tveksamhet.

Jag önskar dig inget gott här i livet, att folk förevigt tar dig förgivet.

Att du får ärr, smärtor och sorger vareviga dag.

Att du får leva med det precis så som jag...

Rädslor. Jag tror jag bär på många. Rädslan att aldrig någonsin ha drömmar. När jag

ibland i livet har fått frågan om drömmar, vad jag vill ska ske i livet, vad jag vill uppnå,

så har jag nog aldrig kunnat ge ett rakt och ärligt svar. För det har blivit tomma tankar.

Jag har aldrig riktigt önskat mig något med hela hjärtat en längre tid. Aldrig riktigt haft

ett mål, en dröm. Jag är rädd att jag inte kan drömma. Att jag inte kommer längta efter

något i hela mitt liv. Som en karriär, ett drömläge, något stort.

 

Jag är rädd för att låta mina begränsningar begränsa mig hela livet. Att ständigt känna mig

för tjock för att få ta del av det som jag tycker är kul. Eller att alltid känna mig för tjock och

medelmåtta fin för att bli kallad snygging sådär på riktigt. Att aldrig få uppleva ett riktigt

"jaw dropper"-moment. Då någon stirrar hänfört för jag är förtrollande vacker, i deras ögon.

Att ha en socialfobi som trycker ned mig i skorna och får mig att vända vid hallmattan

vissa dagar då omvärlden verkligen tränger sig på då jag är på väg ut.

 

Rädd för att aldrig riktigt hitta passion, till någonting överhuvudtaget. Till en person, till en

hobby eller ett jobb. Jag har verkligen noll aning om vad jag vill arbeta med, det känns mest

bara som krav, alltihop. Du kan fråga mig om intressen och jag kan rätt så lätt ge dig en lista.

Men jag har så svårt att placera dem alla i något yrke som skulle kunna passa mig.

Jag inser att folk nog skulle vilja kalla det för lathet, att bara sitta här med "potential". Att inte

kasta sig ut och bidra till samhället. Men det är mer rädsla än lathet. Rädslan att falla igen

för att ett jobb i kassan på Konsum inte var rätt grej. Jag får för mig att det skulle göra

fruktanvärt ont att falla. Att inse att man valt fel väg, tagit för stort steg, åtagit sig för mycket

jobb och att det skulle resultera i ett fall. Jag är rädd för att agera, rädd för att stå still.

Jag vet inte vilket som skulle göra mest ont.

 

Jag är rädd att jag är en trasig förälder som gör för lite för mitt barn. Som ligger raklång på

bilmattan för få timmar i veckan och kör polisbilen upp och ned i parkeringshuset i jakten

på alla de där racing bilarna som ställer till det i hela "staden". Jag är rädd att han smärtas

av att jag inte engagerar mig så ofta i hans intressen. Jag är rädd att han inte ska minnas

de gånger han och jag i vår ensamhet har plockat fram målarfärgerna och målat varandras

kroppar utav "misstag", flera gånger om. Att vi sedan skrattat då jag utbrustit "Det gör inget!

Vi duschar i 2 timmar sen så går det bort, älskling" Att han inte ska minnas de gånger mitt

hjärta brustit av hans skärrade tårar då han föll, då han ledsnat, då han ilsknat till. Att han då

inte heller ska minnas de gånger som jag höll honom tätt intill mitt brustna hjärta, stillade hans

ledsamhet med mina mjuka fingertoppar, med min sång, med min moderskärlek och ömhet.

Han kanske inte minns det eftersom jag så ofta avfärdar hans förslag på lek. Men jag kommer

minnas, jag kommer kunna blicka tillbaka. På de gånger som han lagat mig, här och nu,

då och sen. Då han skrattat rakt ut i luften med huvudet lutat så långt bakåt att vecken i hans

lilla nacke blir som små vägar runt till hans hals, där jag gosat in mitt ansikte, pussat mot hans

hud så att hans skratt sprätter upp ur hans kropp som fyrverkerier, och skrattet kan inte avta.

Jag hoppas han kan blicka tillbaka på samma stunder. Min rädsla är att han ser de andra oftare.

 

Min sista rädsla för ikväll är att aldrig bli förälskad igen. Att inte lära mig tycka om mig själv,

att bli kär i mig själv. Att bli kär i någon annan. Jag tycker inte om ensamhet. Jag är nog

faktiskt rädd för ensamhet, avskiljdhet. Tycker inte om att inte kunna ha tillgång till andra

människor. Singellivet är otäckt och ensamt för det mesta. Det är långtråkigt och sorgligt

efter såhär lång tid, efter ett handfullt av misslyckade förhållanden som mest bara gjort mig illa.

Lämnat mig mest sargad och bruten. Jag skulle önska mig ett förhållande. Min mor sa att

jag skulle "hitta någon otuff". Jag bad henne utveckla. "Någon som bara är. Inte gör sig till,

som inte ska vara.. tuff." Jag önskar nog detsamma för mig själv. Jag kan gärna bli lite sårad,

jag kan gärna ta att argumentera lite då och då, det gör mig ingenting då perfektion inte är

något jag vill efterstäva, jag inte tror på att det finns. Lite "bråk" både kan och vill jag leva med.

Jag har tjatat mycket om detta en lång period nu. Om kärlek, förälskelse, saknad. Men jag

antar att jag börjar inse att det är sorgligt att jag inte får tillgång till att dela med mig av mig

själv till någon. Till någon som kunde älska mig lite, eller massvis. Jag är nåt att hänga i granen.

Jag har en del att erbjuda om man bara skrapar lite på ytan och inte låter sig skrämmas av

allt det som jag skräms utav.. Jag hoppas det är så.

 

Natten börjar lida mot sitt slut. Snart vaknar morgonen. Jag behöver somna innan dess.

Jag behöver få rätsida på mitt liv, på mina sovtider och allt därtill. Kanske ska börja med

att sluta vara så rädd. God natt.