Flashiie

Jag har yttrat mig förr om min nya hobby. Pärlor. Vissa dagar funkar det, andra inte.

Ibland flyter det på och kreativiteten liksom spritter ut i fingertopparna. Andra dagar så

förstår jag inte riktigt alls vad jag gett mig in på. Känns som om det blir dagisprylar.

Sådant man gjorde på frita. Men det hjälper mig att slappna av. Just där i stunden då

jag trär pärlor på tråd. Jag kan fullkomligt glömma bort tiden och försvinna in i arbetet.

Rätt fantastiskt. Jag känner igen det från förr. Den där tiden då jag kunde sitta och skriva

långa texter, noveller, dikter och lyrik. Jag försvann i orden då. Ibland i många timmar.

Jag saknar det verkligen. Jag viskade det just, rakt ur i natten. "Jag saknar det verkligen."

Orden. De där som jag kunde vara nöjd med. Det var så rappt, kvickt, känslosamt.

Jag kunde inte riktigt ta åt mig då när folk berättade för mig hur duktig jag var. Vilken talang.

Idag känner jag att jag håller nog med dem, dem som sa så. Jag kunde då. Det var

annorlunda då. Någonting med språket, någonting med sättet att bygga upp en text på.

Jag har tappat det och jag sörjer det. Jag förstår inte riktigt hur det kommer sig.

Hur kan jag ha en sådan talang och sedan mista den? Jag skulle kunna jämnföra mig själv

med en elitidrottare som blir skadad. Först ligger man på topp, önskar man vore lite bättre,

lite snabbare, att man vann mer, att man fick mer applåder. Men när man sedan blir ännu

lite bättre, lite starkare så räcker det ändå inte riktigt till, för en själv. Så man kan inte

fullt ta åt sig utav de som står vid ens sida och säger hur bra man är. Sedan sker det.

Skadan. Efter det så blir det kanske aldrig riktigt detsamma igen. Man kan fortfarande sin grej.

Man vet fortfarande om att man kan kalla sig för "bra" på det man gör. Men tekniken

har fått lite skrubbsår. Man gör det inte riktigt lika bra längre. Så känns det... Jag vet ju att

jag kan. Jag kan bara inte på samma sätt längre. Poesi idag blir bara uppenbara rim och inte

alls samma flyt, samma go. Samma rapphet och klipskhet. Jätteirriterande.

Den där kursen, som jag hamnade på reservplats till. Jag känner mycket starkt på mig att det

inte blir något av med det. Efter månader så har jag fortfarande inte fått höra nåt nytt.

På hemsidan står det "Höstens kurs fylld, välkommen att söka till nästa". Jag har inte ens

vetat på vilken plats i kön jag stått. Så jag har nog faktiskt gett upp om det. Lite lost i vad jag

ska hitta på nu.. Men det tar jag en annan dag. Nu är klockan strax två mitt i natten och jag

borde sova. Jag får inte riktigt ihop det här.. Dygnsrytmen. Jäkla skit.