Flashiie

En liten pojke med de klaraste blå ögon jag sett springer runt på det växande gräset och
jagar efter en boll. Jag sitter på en murknande bänk som nog stått på sin plats en lång tid.
Pojken skiner upp och skrattar med hela sitt ljusa ansikte när hans mamma snuddar honom
med fingertopparna i jakten efter den randiga bollen. Jag ställer ned min plommonlila axelväska
och blickar ut över landskapet framför mig. Det ankelhöga gräset, den utblommade syrenbusken.
Jag tar fram ett block med randiga pappersark och så några pennor, lägger dem ovanpå blocket.
Solen värmer mitt ansikte. En vacker Junidag, allting börjar att dofta sommar. Jag tittar ned på
mitt armbandsur och även om jag vet att jag är tidig så hoppas jag att hon ska få syn på mig.
Jag vill ogärna störa hennes lek tillsammans med sonen. Jag följer dem med blicken tills pojken
faller omkull och tar häftigt emot sig med sina små händer i det grönskande gräset. Hans blick
ser överraskad och obestämd ut. Som att valet blev svårt, att gråta eller icke gråta. Han bestämmer
sig kvickt för att ligga kvar och skratta som ett lyckligt barn. För vad gör väl lite "trilla omkull"?
Tillslut blir klockan 15 och hennes blå ögon vänds mot mitt håll för att utforska omgivningen.
Väntar någon på henne? Hon skiner upp då hon äntligen får syn på mig. Hon vinkar med hela
armen gungandes vid hennes sida och så tar hon upp sin son från den mjuka marken och pussar
på hans skrattrosiga kinder. De kommer emot mig och jag känner att jag måste svälja hårt och
förbereda mina första ord. Vi hälsar, tar i hand. Jag har inte hållt hennes hand på 1172 dagar.
Har inte sett henne såhär sedan våren, den tredje april tvåtusennio. Pojken tar tag i en burk
med asfaltskritor som hela tiden stått intill mig och så sätter han sig på marken efter att ha fått
en godkännande blick av sin mor. Hon ser mig rakt in i ögonen och så sätter vi oss mitt emot
varandra på gräsmattan.
- "1172 dagar sedan vi sågs, Hannah, Vad har hänt sedan dess?" frågar jag lugnt.
- "Oj, jadu." skratt. "Vad har inte hänt sedan dess?" säger hon nästan frågandes tillbaka.
Jag ser på henne att det finns så mycket historier inom henne. Att det finns mycket som bubblar,
så mycket som längtar ut och jag inser att vi skulle kunna bli sittandes här i solskenet i timmar.
- "Vad har hänt?" eftertänksamhet. "Jag har genomgått ett par svåra år. Ännu ett par svåra år.
Jag har gjort några oigenomtänkta beslut, förälskat mig i fel personer och älskat mig själv för lite."
Jag tittar på henne när hennes numer blonda hår blåser försiktigt kring hennes ansikte som är lätt
solbränt. Pojken vandrar över asfalten för att byta krita.
- "Skulle du säga att det varit svårare nu än förr?" frågar jag och lägger ned min penna.
- "Va? Alltså.. nej. Eller hur vet man det? Det är ju så oerhört olika saker. När vi talades vid för,
vad sa du 1100 dagar sedan..."
- "1172.." säger jag och ler.
- "Ja, 1172 dagar sedan, så hade jag precis klivit ur ett komplicerat läge. Jag hade nyligen fått reda
på att jag var gravid och hela min värld vändes lite upp och ned." börjar hon att berätta.
"I bagaget hade jag en hel del tragik och sorg över saker som hänt mig tidigare i livet. Jag var rätt
blind just då. Jag tror jag tvingade mig själv till att bli nyförälskad. Trodde att jag hade funnit någon
form av räddning, i en person som visade sig vara helt tvärtom."
- "Hur menar du då?" frågar jag och rynkar mina ögonbryn då solen söker sig mellan mina fransar.
Hon drar ett djupt andetag och fortsätter.
- "Du läser ju min blogg. Du vet ju. Du vet ju vad jag kallar honom. Själätaren.. Han fanns där när
han borde ha varit långt ifrån mig. Han var det sista jag behövde." säger hon. Jag nickar, antecknar.
"Jag vill ju gärna i efterhand försöka se något gott med allt det negativa som skett. Jag blev kär i svin,
lärde mig vad för typ av folk jag vill undvika nu. Till exempel." svarar hon och blickar bort mot sin son.
Asfalten har blivit härligt pastellfärgad även också jeanstyget på pojkens knän har fått kritpuder på sig.
- "Men som svar på din fråga om jag upplever att det är svårare nu, ja, till viss del. För nu har jag inte
bara mig själv att tänka på. När vi sågs sist så var jag gravid i 4 månaden. Jag hade inte en aning om
hur det skulle komma att kännas att kämpa för två, liksom leva för två. Det är skitsvårt."
Jag vänder pappersark och skakar min bläckpenna som går på sista versen.
- "Är du lycklig?" undrar jag.
- "Nää. Nejnej.." en stunds väntan innan en fortsättning följer. "Nej, jag tror nog inte riktigt på lycka.
Jag tror på att man kan vara tillfreds. Smånöjd och glad. Man kan vara uppfylld av ett skratt och en
glädje för det man har, för platsen man kommit till eller för folket man har omkring sig. Men lycka för
mig det är lite att inte ha några som helst invändningar mot något i sitt liv, att verkligen vara helt okej
med att det skiter sig ibland. Att resa sig och skrubba av sig smutsen om man faller. Ja, och att sedan
återgå till sin lycka då. Så lycka, nej jag tror nog inte på det. För man är ju inte nöjd med allt, eller?"
Hon slänger en intensiv blick mot mig som om för att locka ut svaret på 'Finns-lycka-för-alla-frågan'.
Jag harklar mig och trummar med min penna mot det klottrade pappret.
- "Så du menar att du inte tror att du kan bli lycklig?"
- "Ja, jaa. Så menar jag. För jag kan inte vara nöjd. Jag kan acceptera att saker har hänt, jag kan
förstå att vissa saker har gått snett, jag kan se var jag valde fel. Men jag kan inte vara lycklig med det.
Det kan jag inte." utbrister hon och ler halvhjärtat.
Jag tittar på henne och vrider min kropp till en mer bekväm position. Gräset kittlar under hennes
nakna fötter och hon andas lite mellan våra ord.
- "Men alltså, samtidigt så kan jag ju vara glad att saker har hänt. För nu har jag ju gått igenom så
mycket att jag hoppas på att jag har lärt mig utav det. Det är ju inte heller så att jag tror att ett liv
utan svårigheter hade varit kul heller. Självklart inte. Man behöver svårigheter och sår för att skapa
sig själv, en personlighet. Så jag kan vara glad över det, bara inte lycklig.. Om du förstår? Det gör
knappt jag själv. Lycka är luddigt. Jag får inte ihop det. Äh, vi kan säga som så att jag kan vara
glad och sprudlande, fantastiskt upprymd över mitt liv, ibland. Sker alltmer sällan nu." avslutar hon.
- "Sist vi talades vid så hade du diverse projekt på gång. Du målade, skrev -
vad gör du nu för tiden?" blir min nästa fråga. Sonen kommer plötsligt upp bakom min rygg och
säger "Rita" då han ser mitt block och min penna. Vi språkas vid lite han och jag innan jag fortsätter
min intervjuv med hans mamma.
- "Jo, kreativiteten. Den är inte riktigt vad den brukade vara. Eller kanske mer, den tar inte form
så som den brukade göra. Förr så kunde jag skriva poesi som jag nu kan titta tillbaka på och inse
att jag hade nog faktiskt ett rätt så skickligt sätt med ord. Jag kunde nog faktiskt, då. Poesi det
funkar inte alls idag. Orden blir som gröt och det flyter liksom inte på tillsammans så som då."
Hon gestikulerar med sina händer som nu är prydda med en annan historia. Pärlor.
- "Nu har jag mina pärlor istället för poesi. Det känns väldigt annorlunda. Men jag behövde få ge
utlopp för kreativiteten på nåt vis och jag antar att jag ska låta det vara så. Även om jag sörjer
lite att jag inte kan skriva som förr. Jag saknar språket jag behärskade då. Saknar att slänga
ihop en dikt på en kvart.. Men pärlorna är okej. De duger." ler hon och skakar sin hand så att
pärlorna gnistrar i solens sken och låter som små, små kolliderande bjällror. Innan vi avrundar
så vill jag fråga henne om träbordet. Om det som vi satt vid för 1172 dagar sedan.
- "Jag vet faktiskt inte om bordet finns kvar." säger hon och ser glad och överraskad ut utav frågan.
"Jag har inte ätit på det där caféet sedan vi sågs, du och jag. Jag flyttade ifrån området och nu
känns det som gamla trakter. Gamla kvarter. Det var lite som att lämna allt det bakom sig när
jag flyttade till andra sidan staden. Som att vara färdig med det."
- "Är du färdig med det?" frågar jag uppriktigt nyfiket. Hon ser ner på gräset en kort sekund.
Möter sedan min blick för att svara.
- "Nej. Jag blir nog aldrig det. Den sommaren, med det träbordet, med våra initialer - det blev ju
början för det liv som jag lever här idag, med William. Med sonen som jag fick tillsammans med
den andra initialen. Så färdig med det blir jag nog aldrig. För det var en början på något som
aldrig kommer att ta slut så länge jag lever."
- "Finns han kvar i ert liv, ägaren till den andra initialen?" jag slutar att kisa då solen
vandrar bakom höghuset intill oss. Hon kliar sig i nacken och sonen sparkar sin boll.
- "Han finns kvar. Vi försöker. Det är komplicerat, svårt, smärtsamt många gånger. Vi bor fortfarande
långt ifrån varandra och vi ses nästan aldrig så vår relation är svår att definiera. Men vi försöker,
på våra skilda sätt, att få allt detta att gå ihop, så kan jag säga." Avslutar hon meningarna om pappan
till sin son. Jag börjar känna mig klar. Hon börjar känna myror i benen. Har planer för dagen.
Planer på att bara ta det lugnt, en dag till, sedan var hon tvungen att ta tag i städning avslöjar hon.
Vi småpratar en stund till och jag känner mig tvungen att ställa en sista fråga.
- "Kärleken. Har du någon ny?" Hon skrattar, kallar mig nyfiken i en strut. Jag flinar.
- "Nej. Det är öken, men det kan det likagärna få vara, tänker jag vissa dagar. För, let's face it -
jag är inte klar med mig själv än. Jag har en lång bit att gå innan jag är klar att dela med mig av mig
själv till någon annan. Innan jag är redo att släppa in kärlek i mitt liv, till någon annan än William.
Jag saknar det så det värker i kroppen vissa dagar. Jag har skrivit om det. Talat om det och känt det
många gånger nu, men jag vill ju vara glad och tillfreds när jag träffar någon. Vill ju vara lite som..
the best I can be, typ. För då kanske jag kommer ett steg närmre den där jäkla lyckan!" hon ler.
Jag ler. Sonen gnuggar sina ögon och frågar efter en banan. Mellis dags. Vi rundar av, avslutar.
De rotar i en solgul plastkasse efter frukten de burit med sig hemifrån. De skulle bli kvar på
gräsmattan en stund till, så jag packar ihop mina saker. Slår försiktigt ihop mitt block och konstaterar
att bläckpennan har gjort sitt för denna gången. Jag klappar pojken på huvudet och känner hans
ljusa hårstrån mellan rynkorna i min handflata. Han skrattar så att hans vassa hörntänder blänker
till i ljuset. En liten vampyr, säger hans mamma. Jag hänger min väska över axeln och hon reser
sig upp för att krama mig farväl. Vi lovar varandra att denna gången ska det inte dröja tusen dagar
innan vi hörs av och ses igen. Sedan vänder jag på min låga klack och vandrar därifrån. Lämnar
mor och son bakom mig. Solen smeker min rygg och jag är nöjd.