Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts.
Är jag så svårplacerad, oigenkännlig och ombytlig i mig själv nu för tiden att jag kan vara lite
både och för de som står mig närmast om hjärtat? Du satte ord på några av mina egna känslor.
Jag tror det är därför dina ord fäste så hårt vid mig. För ibland tror jag mer än någonsin att jag
gått vilse i allt det här. Hittar inte jaget och ibland så känner jag det så innerligt för en stund, jaget,
tror mig ha hittat hem i en känsla, i en tillvaro så pass att jag plötsligt kan andas. Men de är så
sporadiska och flyktiga som kycklingdun de ögonblicken. Jag vill sätta fingret på varför jag jagar
de sena timmarna med fiskehåv. Varför jag känner mig så jäktad över att somna om natten
här hemma. Varför jagar jag småtimmarna tills mörket dör ut och en annan dag vaknar?
Vad är det jag inte vill somna ifrån? Eller ska jag vända på frågan uppochned, vad är det som jag
vill fördröja att vakna upp till?
Jag tänker tillbaka. Du var en "snäll bebis". Du sov nästan hela nätterna och jag minns inte många
gånger som du grät otröstligt. Jag kunde hålla dig intill min bröstkorg, smeka ditt ljushåriga, mjuka
huvud med mina lagom mjuka händer. Ibland låg du ovanpå lakanen i min stora säng och jag
beundrade ditt perfekta ansikte som grimaserade i dagsljuset. Du sög på dina läppar, lekte med
dina händer, reflekterade över dagsljuset med olika storlek på dina ögon. Det kunde regna eller snöa
utanför när vintern började att abrupt slog upp sina portar. Jag minns knappt vintern. Jag minns
knappt oss. Stunder. Som minnesluckor. Din alldeles egna gråt. När du behövde mig. När du
ville något. Jag lärde känna den som baksidan av min egen hand. Vissa dagar tog jag varja chans jag
kunde få att gömma mig inne i badrummet för några minuter. Få sätta mig mot den kalla, kritvita ytan
i badkaret och gråta tillsammans med det porlande vattnet från kranen. Jag kan tänka tillbaka och
inse att jag redan då förstod att det skulle inte kännas sådär. Jag ville inte känna som jag gjorde.
Ångest. Att inte alltid orka finnas till, vilja finnas till. Jag hade så många omkring mig som ville väl.
Flera som haft en egen älskad bebis i sin famn någon gång i sina liv, sådana som jag trodde
visste precis hur det skulle kunna komma att kännas, hur det skulle vara. Jag var aldrig ensam.
Men ändå kände jag mig ofta precis som motsatsen. Så fruktansvärt ensam och skuldbelagd.
Jag kan inte räkna alla gånger jag behövs påminna mig själv om att jag fick välja min egen väg.
Att jag bara "har mig själv att skylla".
Jag minns fortfarande den trasiga känslan av att föda mitt barn. Den enorma smärtan som är så
fantastiskt svår att beskriva för någon som inte gått igenom det själv. Jag kommer ju aldrig kunna
känna en mer fantastisk smärta. En mer äkta smärta. En oerhört påtaglig smärta för både
kropp och själ. Jag gick sönder och jag trodde faktiskt några sekunder att jag inte skulle överleva
dem minutrarna som passerade. Jag hade varit gravid i veckor. 6 dagar över tiden. Jag var
fortfarande en nattuggla. Natten till den 2 november så somnade jag klockan fyra på morgonen.
Jag vaknar klockan åtta några timmar senare och tror mig behöva besöka toaletten. Jag blöder.
Jag blev så otroligt klar i huvudet för att sedan minuten senare bli vilse. Jag förstod precis vad
som var på väg att hända. Jag satte mig ned på toalettlocket och funderade en kort stund över hur
jag ville gå tillväga härnäst. Själätaren låg och sov i min säng. Morgonen var på väg att vakna
och jag försökte föreställa mig hur snart jag skulle kunna komma att få väldigt ont. Det kändes
lite som att hamna mitt i en saga som man fått uppläst för sig många gånger. Man vet hur den
fortskrider, hur den slutar, men man har aldrig läst den själv. Jag kände mig förvånansvärt lugn
då jag gick tillbaka till sängen och lade mig på lakanen och drog några djupa andetag innan jag
försiktigt knuffade på själätaren. "Det händer nu, det är dags, det är på gång". Jag minns inte
vilka ord jag yttrade som fick honom att spärra upp sina ögon och vakna till liv. Jag berättade
lugnt att jag ville nog sätta mig i duschen ett tag. Min telefon i handen och jag började att
skriva textmeddelanden till dem som betydde nåt just då, till dem som jag hann med att tänka
på just då. Värkarna blev allt intensivare och jag började förstå mer och mer att det var
"på riktigt". Att jag inte bara kunde blunda och skjuta upp det. Ta det en annan dag. Få tänka lite
till och förbereda mig lite till. Nu hände det, och det fort. Strax efter klockan 10 den förmiddagen
så skjutsades jag till sjukhuset. Jag visades in till ett vilorum där de mätte olika saker på min
kropp med elektronik och sladdar. Jag ville flera gånger gå på toaletten när smärtan blev för
obekväm att visa upp inför någon. Tillslut blev det ohållbart och jag kände att det började bli så
mycket värre än någon menstruationssmärta som jag känt innan. Det var det enda jag kunde
försöka jämnföra med i det läget. Jag hade trott, ställt in mig på att det skulle kanske kunna
komma att kännas som en av mina värsta mensdagar. Jag hade rätt så fel. Jag visades in till
ett bubbelbad klockan tolvfemtionio. Där blev jag kvar till klockan trettontrettio, efter att ha
suttit och vridit och vänt på mig i en halvtimme då ingen position var behaglig att vare sig sitta
eller ligga på i det heta badvattnet. Jag minns att jag slog min näve i badkarlskanten flera
gånger och bet ihop mina käkar som om det skulle hjälpa mot känslan av sammandragningarna.
Trettontrettiofem, krystvärkar. Trettonfyrtiosju "Kön: pojke föds i framstupa kronbjudning har
navelsträngen ett varv löst om halsen, skriker sgs omedelbart apgar 9-10". Så säger journalen.
Jag minns att jag väntade på ett barnaskrik. På liv. Livstecken. När jag hörde det så var det som
om jag stängde av. då ville jag somna in. På något vis. Få somna ifrån stunden. Ingen sömn,
ingen frukost, ingen paus. Fjortonfyrtio "Patient mår bra. Gossen läggs till bröstet". Jornalen
säger mig så mycket som jag inte riktigt hade full koll på där och då. Tiden hade jag noll koll på.
Om jag mådde bra eller dåligt kunde jag inte riktigt svara på för jag gick på autopilot. Men jag
tror mest att jag mådde allt annat än okej. Nu låg det en bebis på mitt bröst och jag önskar
från djupet av mitt hjärta att jag hade kunnat le och dela glädjen med dem i rummet, de med
kamerorna ovanför min och min sons kroppar. Jag önskar att jag hade kunnat skratta och visa
mina sneda tänder så som jag gör då jag skrattar på riktigt. Att jag hade kunnat visa med
stolthet min och min sons bleka hudar inför blixtrarna. Att jag kunde känt så som de andra.
Glädje. Lycka. Kärlek.
Jag var sydd tre centimeter i underlivet. Var rufsig i mitt långa mörka hår, mörka ringar under
mina blå ögon, var totalt utelämnad och trasig i kropp såväl som i tankarna. Jag kunde inte ens
gå på toaletten utan att påminnas om hur trasig jag nyss varit. Satt i duschen en stund.
Säkert länge. För det har alltid känts som en fristad för mig. När något gjort ont. När tårar har
trängt på. Vatten hjälper mig finna lugn. Jag satt där och kunde inte känna en längtan till att
lägga mig p sjukhussängen intill min nyfödda son. Jag ville bara hem. Hem till mitt. Få landa.
Vi råddes till att stanna över natten, så doktorn kunde titta till oss på förmiddagen dagen efter.
Vi blev kvar. Fantastisk hemlängtan. Paret som delade rum med oss pysslade om sitt barn.
De pratade kärleksfullt med varandra och lät så lyckliga bakom det högt hängda skynket.
Det gjorde mig sorgsen då jag insåg ännu mer hur fel min egen situation kändes. Jag minns
inte om jag kände mig hjälpt utav själätarens närvaro. Jag åts upp utav min egen hemlängtan.
Morgonen vaknade och personal tittade till oss och sa att vi fick ta frukost om vi önskade.
Jag åt en knäckesmörgås med en ostskiva och två vattniga gurkskivor. Jag tror att jag
försökte dricka té men det smakade för mycket tant-té. Ofruktigt och beskt. Vi fick en påse
med blöjor och broschyrer och efter ett litet tag vinkades vi av och fick tillåtelse att åka hem.
Jag hoppades att det skulle bli lättare, "bara jag får komma hem igen". Stundtals var det så.
Andra stunder blev kaotiska. Men jag blev mer och mer försiktig med att visa precis hur det
kändes. Jag ville så gärna vara "normal". Ville att det skulle se fint och rätt ut, familjelivet.
Jag ville så gärna visa mig stark i det val jag gjort för nio månader sedan och jag ville aldrig
ge någon en orsak till att kunna utbrista "Vad var det jag sa?". Jag ville motbevisa dem som
tvivlat och varit negativa till det hela. Till de med livserfarenhet och ålder som tyckt att jag
borde vänta. Att jag borde ta hand om mig. Jag skulle klara av att vara nedtryckt flickvän
och nybliven mamma. Det var tvunget. Jag tänkte hela tiden på hur knasigt och fel mycket
kändes. Jag glömde liksom bort att försöka att minnas saker. Viktiga saker. Otroliga ting.
Första skrattet, första tanden, babyhuden. Det gick för fort. Jag önskar att jag kunde minnas
dig mer, min nyfödda, älskade son. Jag hade hört talas om "förlossningsdepressioner", men jag
hade aldrig föreställt mig att jag själv skulle hamna i en. Att jag själv skulle få sörja perioder
som jag "missat" på grund utav det.
Jag kan förstå att ord som alla dessa får en att tänka i banor som om att jag skulle önska allt
detta ogjort. Aldrig i mitt liv. Det funkar inte så.. Jag älskar min son och kommer för all tid att
göra det. Den intsensivaste kärlek som jag någonsin upplevt. Alla de gånger när jag som liten
har fått höra "Du kommer att förstå den dagen då du själv får barn" - jag kan förstå mycket sådant nu.
Hur en kärlek kan vara så stark. Det är det vackraste jag har. Min son. Kärleken till honom.
Men jag måste tillåta mig själv att stundtals få fundera över "What if?", när jag nått så långt.
När jag gått så långt. När alla steg i livet lett mig hit. Varenda snedsteg, varenda hopp och varenda
snubbling. Jag behöver bara lära mig att ge mig själv en break. Att inte slå mig själv sönder
och samman för att jag inte gjort bra nog, fort nog, tillräckligt. Att jag förälskat mig i personer
som själätaren och den andra brunögda. Jag behöver tänka lite mer på det faktum att här
står jag idag, trots allt. Några kilon tyngre än önskvärt, några sår fler än förväntat, men Jag finns.
Jag har börjat en ny slags resa. Jag valde min väg och jag valde bra. Jag är rik. På livserfarenhet
och kärlek till min son. Jag vet ju nu vilka vägar jag önskar undvika. Vilka jag får skavsår utav.
Jag nåste bara fortsätta att välja med magen och hjärtat. Det ska nog gå bra det här, Hannah.
Cut yourself som slack och gå och lägg dig nu förtusan. Imorgon är en annan dag...